Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mannen med många ansikten

/
  • Foto: SCANPIX Personkult. En irakisk kvinna framför en av många jättelika målningar av Saddam Hussein. Personkulten påminner inte så lite om de som omgärdat tidigare diktatorer.

I demonstrationerna mot USA:s Irakpolitik har diktatorn Saddam Hussein kommit märkligt lindrigt undan. Att han är en av de värsta och blodigaste tyrannerna i vår tid tycks många USA-hatare vilja bortse från. Rekordet torde vara att jämställa Saddam Hussein med Ariel Sharon. Det är naturligtvis både okunnigt och korkat att placera en blodig diktator och en premiärminister i samma båt.

Annons
Det finns mer relevanta jämförelser man kan göra. Många har jämfört Saddam Hussein med 1900-talets värsta tyranner, Sovjetunionens Josef Stalin och Nazitysklands Adolf Hitler och kommit fram till att Saddam påminner om båda. Stalin plågade sitt eget folk och tog livet av miljoner, Hitler hotade och erövrade grannländerna. Saddam Hussein är unik i så motto att han i sin person lyckats förena båda.
De irakiska säkerhetstjänsterna är direkt kopierade efter sovjetiska KGB och GRU. Saddam själv uppges vara en hängiven beundrare av Stalin och sägs redan på 1960-talet ha skrutit om att han tänkte göra Irak till en Stalinstat. Att han lyckats framgår med all tydlighet av alla tevereportage, där man kan se jätteporträtt av diktatorn. Likheten med motsvarande idoldyrkan i gamla kommuniststater är alltför tydlig.
Det finns dock vissa skillnader. I motsats till i Stalins Sovjetunionen har Saddam inte brytt sig om att upprätta ett system av arbetsläger. Hans motståndare har efter obligatorisk tortyr avrättats summariskt genom arkebusering eller hängning. Dessutom har Saddam slagit Stalins rekord när det gäller valsegrar. I oktober 2002 omvaldes han till president med 100 procent av rösterna.
När det gäller antalet offer för Stalinterrorn har sifforrna varierat. Om Saddams terror likadant. Enligt den amerikanska rättighetsorganisationen Human Rights Watch (HRW) har Irak från mitten av 1987 till mitten av 1989 till mitten av 1989 systematiskt mördat mellan 50 000 och 100 000 människor . De flesta av offren var civila män mellan 15 och 50 år. Och det gäller alltså bara två år under Saddams mångåriga styre.

Nu föreställer jag mig att eventuella Amerikahatare som läser dessa rader börjar yra om att det rör sig om amerikansk propaganda. Till dessa kan jag meddela att Irak inte förnekat att det förekommit en förintelsekampanj mot kurderna i norra Irak, en kampanj som gått under namnet Angal. Det är namnet på en vers i Koranen och var den officiella beteckning den irakiska regeringen använde för sina offensiver mot kurdiska byar.
Så till jämförelserna med Hitlers aggressiva utrikespolitik. I september 1980 förklarade Saddam krig mot Iran bland annat för att upphäva ett avtal med Iran som han själv skrev under 1975 om nya gränser mellan Irak och Iran. Avtalet gav Iran territoriella fördelar i utbyte mot att landet omedelbart upphörde med sitt stöd till kurdernas revolt som upphört mot Irak som pågått i ett helt år.
Kriget blev ett fiasko för Saddam. Ingen vann i ett krig som pågick i åtta år. Både Irak och Iran gjorde stora mänskliga och ekonomiska förluster. Samtidigt som Saddam Hussein bedrev sitt krig mot Iran trappade han upp sin terror mot kurderna. Det var i det sammanhanget som Saddam använde kemiska stridsmedel mot staden Halabaja i mars 1988, varvid 5 000 civila dödades. Inte ens Stalin gjorde sig skyldig till något liknande.
Knappt hade Saddam Hussein avslutat ett förlorat krig förrän han gav sig in på ett nytt. Den 2 augusti 1990 invaderades grannlandet Kuwait. Saddam gjorde något som ingen annan ledare efter Hitler gjort; han nöjde sig inte med att ockupera Kuwait, utan han annekterade landet och förvandlade det till Iraks nittonde provins, något som var en klar kränkning av FN-stadgan. En USA-ledd allians befriade Kuwait i februari 1991.
Aktionen var laglig vilket inte hindrade Amerikahatarna att skrika i högan sky. En av de värsta gaphalsarna var inkonsekvent nog att först kritisera USA-alliansen för att man drev ut irakierna från det ockuperade Kuwait för att sedan lika frenetiskt klandra amerikanerna för att de inte gick in i Irak och störtade Saddam Hussein. Här gjorde kanske George Bush den äldre en blunder, men å andra sidan han fullföljde ju bara FN:s uppdrag.
För att fortsätta jämförelsen med Hitler så hade ju denne en uppfattning om att Tyskland behövde ett livsrum , "Lebensraum", och att detta var berättigat, eftersom tyskarna utgjorde ett herrefolk. Hitler drömde om ett tusenårsrike, ett rike som varade i bara tolv år. Saddam Hussein har vid flera tillällen uttryckt liknande tankegångar och tror att USA:s och västvärldens dominans bara är något övergående.

I en tankeväckande artikel i Dagens Nyheter har tidningens korrespondent Per Jönsson inte bara gjort de sedvanliga jämförelserna mellan Saddam Hussein och Stalin/Hitler utan också tagit upp Don Corleone i Francis Ford Coppolas film "Gudfadern" och något överraskande i sammanhanget vår egen Gustav Vasa. Där finns många likheter. Likt Don Corleone och Gustav Vasa har Saddam gett många prov på ren kriminalitet. Han har bedrivit oprovocerade anfallskrig mot Iran och Kuwait.
Han har använt massförstörelsevapen både mot iranska soldater och sina egna medborgare. Saddam trilskas när det gäller att förstöra sina nukleära, biologiska och kemiska vapen. Likt många psykopater kan han visa prov på personlig charm och ytligt förekommande, något som ibland lurar okritiska. Det är känt att Hitler kunde vara trevlig privat.
Likt maffiagudfadern har Saddam systematiskt bemannat den irakiska statsapparaten med klanmedlemmar från sin hemstad Tikrit. Praktiskt taget hela säkerhetstjänsten leds av medlemmar i Saddams stam Albu Nasir och framför allt hans klan al-Bejat. Högst upp makthierarkin återfinns nästan bara Saddams närmaste familjmedlemmar. exempelvis sönerna Qusai och Udai samt halvbröderna Barzan, Sabawi och Watban.

Så till jämförelsen med Gustav Vasa. Här stöder sig Per Jönsson på Lars-Olov Larsson prisbelönade (Augustpriset) och lovordade biografi , "Gustav Vasa, landsfader eller tyrann". Lars-Olov Larsson framhåller övertygande att den ofta så folkkäre kungen i själva verket var en tvättäkta tyrann av sedvanligt 1500-tals snitt. Det var ju på den tiden som furstar inte drog sig för att lönnmörda politiska motståndare.
Likheten mellan Gustav Vasa och Saddam Hussein har jag inte tagit från Per Jönssons artikel i DN utan från ett föredrag, "Hur Sverige blev Sverige", som jag höll före jul. Där gick jag ut från några aktuella böcker, däribland Lars-Olov Larssons, och märkte under föredragets gång förbluffande likheter mellan Gustav Vasa och Saddam Hussein. Så vitt jag minns nämns inte Saddam Hussein direkt i Lars-Olov Larssons bok.
Lars-Olov Larsson löser i källkritisk anda två historiska gåtor. Ture Jönssons mystiska död - hans huvdlösa kropp hittades på en gata i Kungahälla 1531 - var inte ett verk av Kristian Tyrann, som påståtts, utan av Gustav som beordrat ett lönnmord på sin tidigare vapendragare. Daljunkern, som kungen påstod vara en förrymd bonddräng, var i själva verket den förre riksföreståndaren Sten Stures son. Han avrättades blott femton år gammal på order av Gustav.
Ture Jönsson Tre Rosor var inte den ende av Gustavs medarbetare som övergav honom. En strid ström av dessa tog tillfället i akt och flydde från Sverige. En sådan var Berend von Melen, som gjorde Gustav ovärderliga tjänster under frihetskriget. I Peder Svarts krönika, ett av kungen beställt propagandaalster, svartmålades von Melen å det grövsta, men nere på kontinenten var Berend von Melen högt uppskattad.

Hur ska man då förklara att Gustav Vasa blivit så folkkär och högt uppskattad av historikerna? Kungens popularitet var till stora stycke ett resultat av försåtlig och skicklig propaganda. "Som politisk propagandist saknar Gustav motstycke i svensk historia", skriver Lars-Olov Larsson. "I varje fall får vi gå långt fram i tiden för att finna hans like som aggressiv agitatör, även denne med aristokratisk bakgund."
Det är märkligt att historikerna inte tidigare genomskådat propagandan. Ekonomhistorikern Eli F Heckscher har mer än andra bidragit till den positiva bilden av Gustav Vasa genom att betona det välstånd som blev följden av hans politik. Enligt Larsson var dock Gustavs ansträngningar att förbättra landets ekonomi inte avsedda att göra det lättare för folket utan att öka skatteunderlaget och gynna hans egna finanser.
Tyranner har alltid funnits. I Saddam Husseins fall rör han sig i en mental miljö som påminner om den europiska renässansen. Sedan dess har i Europa vuxit fram demokratiska system och i vår tid en sammanslutning, Europeiska Unionen, som i praktiken omöjliggör krig mellan medlemsländerna. Europa hade tidigare plågats av krig i över tusen år. Världen vore säkrare om tyranner som Saddam Hussein försvinner. Hur detta ska gå till är ett annat problem.

Lennart Ödeen
historiker och krönikör i Gefle Dagblad

Mer läsning

Annons