Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Märklin – leksak för alla pojkar i alla tider

/
  • Den förälder som hade råd köpte ett Märklinlok i den ”klassiska röda lådan”.
  • Märklinkataloger var högtidsstunder.
  • Håkan Lukkarinens verkliga dyrgripar, de så kallade ”krokodilerna” som gick på Gotthardbanan i Schweiz....
  • Håkan Lukkarinen är samlare. Varje onsdag träffas han och andra modelljärnvägsmänniskor på järnvägsmuseet för att köra sina tåg.

Efter 150 år...

Var stunden till slut inne för modelljärnvägarnas flaggskepp Märklin att gå i konkurs?

Samlare över hela världen höll andan i går.

– Frun morrar ibland över att det är tåg överallt, säger Håkan Lukkarinen.

Annons

Modelljärnvägar och framförallt lok och vagnar, naturtroget förminskade i skalan 1:87, var en kär leksam för generationerna som växte upp på 50-, 60- och kanske 70-talen.

Störst på de små modelljärnvägarna i svenska hem i en annan tid var tyska Märklin, vars lok längre vägrade att kompromissa med kvalitet, trohet i detaljer eller material.

Pojkar med föräldrar som hade råd såg loken tuffa runt, runt på växelström medan pappa övervakade att ingen började leka med de dyrbara ”leksakerna” så att de gick sönder.

Pojkarna växte upp till män, och en del av männen lät barndomens fascination för lok och räls bli till ett samlarintresse.

I går höll det på att ta slut. Sedan det tyska bolagets 23 ägarfamiljer blivit osams och sålt till riskkapitalister, som i sin tur tillägnat sig 40 miljoner euro av tillgångarna, var kassan slut.

En konkursförvaltare trodde på ett hundratal intressenter, men deras intresse var svalt.

Men samtidigt, i Gävle, är Håkan Lukkarinen ortens mesta samlare av Märklinlok och vagnar. Han visar sin – skatt, är nog bästa uttrycket – och tänker mindre på dramatiken i Tyskland.

Han lyckas förmedla en känsla av något speciellt som känns som ett minne från när man bara var elva år.

– Jag gjorde ett uppehåll i 20–25 år. Men för kanske 15 år sedan kom jag över några Märklinrariteter. Efter det var jag fast, säger Håkan.

Med samlarens kunskap förklarar han att bara efterkrigstidens produktion, fram till 1957, är något att ha. I glastäckta montrar på större delen av en vägg i villan finns resultaten av utflykter till Märklinägare överallt i landet.

– Före 1957 var allting helgjutet. Därefter kunde det vara en stansad plåt som de hängde upp motorn på. Det blev väl för dyrt att göra det som det skulle vara. Den senaste resan jag gjorde var till Tierp, där det fanns en hel anläggning.

Håkan Lukkarinen har sett många Märklinlok och vagnar som lekts sönder, som gnagts sönder av bara lite fukt på grund av dålig förvaring. Eller som drabbats av ”zink-sjukan”, en process som gör att vissa av årgångarna från direkt efter kriget börjar spricka i detaljerna, blir fula och förlorar i värde.

– Jag brukar annonsera några månader varje vår efter människor som har lok och vagnar som ligger undanstoppade någonstans.

Om Märklin går i konkurs eller inte är däremot inte Håkan Lukkarinens största bekymmer.

– Inte som det ser ut i dag, vita lådor i stället för de klassiska röda, och lok och vagnar där man börjat göra det lätt för sig...

Nej, då får det vara.

Håkan Lukkarinen visar strömavtagare och pratar om en stor mässa i Hamburg nästa år.

Bara någon timme efter vårt besök kommer beskedet att Märklins fordringsägare skrivit av en stor del av skulden. Företaget ska inte dö, inte i dag i alla fall.

Det legendariska företaget för alla som varit pojkar kan tuffa på ett tag till.

Mer läsning

Annons