Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

...men om man nu inte gillar hockey?

Som i ett svep var de borta. Familjerna, vännerna, kollegorna, grannarna, bekantingarna som har sugits upp i en ansiktslös massa.

Annons

Den som i skenet av läktarlyktorna hejar, skriker, fräser fram skott och täckning från de små figurerna på isen.

Den som ur folkhavets djup förenas i ett extatiskt jubel över gitarrsolot som slingrar sig och river och sliter i folkmassorna som en rödglödgad taggtråd.

Delad glädje är dubbel glädje, heter det. Hur mäter man då stunden som i samma ögonblick det sker kapslas in av tusentals hjärtan? Trippelglädje? Glädje upphöjt till tusen?

Själv vet man inte. Själv kommer man inte att vara där.

Man tänker på vad Poul Bjerre sagt ”Det finns ett helvete – att vara ensam.” och vältrar sig i sin egen olycka.

Man tillåter revanschismen ta överhanden.

Det blir andra tillfällen när hela staden går upp i en kollektiv brand av lust och passion tänker man och knyter näven i fickan och mumlar att då ska jag vara med. Skrika högst av alla efter skottet som alla kommer att tala om. Då kommer mina hjärtslag bli ett med basens puls.

Eller så vänder man på det och påminner sig själv om vad Carl Hammarén har att säga om den solitära situationen.

”Ensamhet är det fruktansvärt höga pris vi betalar för att slippa sällskap.”

Man blir sin egen lyckas smed och inser att staden blir ens egen när alla andra tänker på annat. Man tar det extra andetag och för en gång skull styrs omgivningen av den egna rytmen.

I den öde gallerian finns där ingen som drar i en. I bingohallen är det bara du som vinner, eller förlorar. I den tomma poolen är krusningarna på vattnet bara dina. Valmöjligheterna i biosalongen är oändliga.

Plötsligt minns man att det finns en fortsättning på Poul Bjerre tankar om ensamhet.

”Det finns ett helvete - att vara ensam. Det finns ett himmelrike - att välja att vara det.”

Mer läsning

Annons