Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Monika gör skillnad

/

"Hon har gjort skillnad i mitt liv".
"Hon säger aldrig 'gör inte så'som andra för­äldrar utan ger exempel på vad som kan hända".
"Man kan lita på henne och hon vet vad hon snackar om".
Möt Monika Andersson, Sörbyskolans stora famn.

Annons

med ”Tjejgruppen” är heligt. Till och med viktigare än att vara med kompisarna. Inte ens vid sjukdom vill tjejerna hoppa över. En av dem har legat i influensa hela veckan och Monika tycker att det är lika bra att hon inte kommer och smittar.

En kvart innan tjejgruppen ska börja ringer mobilen. Monika svarar på sitt unika sätt, med rak och samtidigt varm röst och undrar hur sjuklingen mår. ”Jomen visst, det är klart att du får”, säger hon och ler lite urskuldande.

– Hon hade ingen feber längre, förklarar hon. Det är alltid så här. De gör vad som helst för att komma hit.

Precis i tid sveper de in som yviga stormvindar, fyra unga tjejer med mycket som rör sig i både huvud och kropp. De kramas med Monika, fixar och donar, kokar te och tänder ljus. En av dem försvinner några minuter, för att komma tillbaka med en överraskning. Varma, hembakade kakor med mycket choklad och ljusa prickar av smör och florsocker.

– Smeten var jättegod, avslöjar hon och ser nöjd ut.

småbråkar, skrattar och säger ifrån. Ibland när de träffas skriker de högt och ibland gråter de tillsammans. Ingen av dem är kompisar på fritiden, ändå har de blivit nära vänner. De har gått igenom både lycka och sorg tillsammans och lärt sig att lita på varandra. De har fått en egen trygghet som de helst inte vill mista.

– Du får aldrig börja med en ny tjejgrupp, Monika, säger de mellan tuggorna.

– Jag drömde om det en natt och det var en mardröm

– Vi skulle bli jättesvartsjuka.

Monika ler åt smickret, väl medveten om allvaret som ligger bakom, och säger sedan tröstande:

– Vi kommer att ha återträffar efter nian.

för alla att anmäla sig till tjejgrupper när de började i sjuan. Sedan dess har många hoppat av, men Monikas ”järngäng” har hållit ihop. Nu har de själva jobbat ihop så mycket pengar att de kan åka till London i vår. De har arrangerat diskon, ordnat loppisar, brödförsäljning och ansiktsmålning på Brynäsmatcherna. All planering gör de under tjejgruppsträffarna och det fungerar som en kreativ och positiv motvikt till allt det tunga som hör till att vara ung.

– Från början gick jag hit mest för skojs skull, säger en av dem. Jag trodde aldrig att det skulle bli så här djupt.

Varje träff brukar de köra något som de kallar för ”rundan”. Då får var och en berätta hur det är just nu och de andra måste lyssna. Även Monika lättar sitt hjärta.

– Det har hjälpt mig jättemycket att Monika också berättar. Hon säger aldrig ”gör inte så” som andra föräldrar utan hon ger exempel på vad som kan hända.

om att tjejer måste tänka på att skydda sig. Om man råkar hamna fel kan det få konsekvenser för resten av livet. En del träffar killar som är mycket äldre.

– Kom ihåg att ni aldrig ska göra något som ni inte själva vill. Det är jätteviktigt att det känns rätt.

– Men nu tar vi rundan, fortsätter Monika och fäster blicken på en av tjejerna.

Då kommer det plötsligt ett litet ljud och alla brister ut i skratt.

– Jag pruttar ju aldrig i skolan, därför måste jag få utlopp här...

om igen och frågar hur det är.

– Jag har tänkt mycket på livet på sistone, får hon höra och de andra blir knäpptysta.

Det kommer många jobbiga tankar. Varför känns det så tomt ibland? Finns det någon mening? Men man får väl leva ändå. Eftersom man inte vet hur det blir efter döden. Det kanske är ännu värre. Skolan suger men man måste gå dit. För att få jobb.

– Jag vet precis hur det känns, säger Monika. Jag skolkade jättemycket och ville inte plugga efter nian. Men sedan kände jag mig så ensam och grät jättemycket när jag såg att alla andra gick på gymnasiet och hade kul tillsammans. Min mamma åkte till och med upp med mig till psyket, men det var inget fel. Det är bara sjukt jobbigt att vara ung.

– Fatta vad tråkigt du får om du hoppar av skolan när alla andra går där, försöker en av tjejerna stötta.

De kommer in på krav och betyg. Sedan fortsätter de berätta om veckan. Om partyt dit det kom någon som hade druckit för mycket. Tillfälligt kaos, men det slutade väl. Någon har gjort slut med sin pojkvän. Skitjobbigt så klart. En ögoninfektion mitt i allt annat. Äckligt med salva i ögat. Ibland svårt med föräldrar. När det brinner i skallen. Jobbigt också med missade prov.

att en av dem varit en hårsmån från att hamna i slagsmål. Hon pratar länge om turerna. Hon ville slå tillbaka. Men tog bara tag och skakade om. Då stack killen, säger hon innan hon tystnar.

– Så här länge har du aldrig pratat förut, säger en av de andra tjejerna då.

– Och vad bra ni andra lyssnade, påminner Monika. Men vi har ju tränat på det, att vänta på sin tur och lyssna på varandra.

De fortsätter prata om nästan-slagsmålet och allt annat från veckan som varit. Historierna från tjejernas vardag skulle lätt räcka till en hel bok.

– Det Monika har berättat om droger och alkohol har gjort skillnad i mitt liv, säger en av tjejerna. Det har betytt jättemycket.

KAFETERIAN

men stationerad på Sörbyskolan fyra dagar i veckan. I början höll hon mest till i korridorerna, nu står hon i kafeterian som är placerad i hjärtat av skolan. Hon får kramar varje dag och många med problem går självmant till Monika. ”Hon är som en psykolog och en kompis på samma gång”. förklarar en elev.

Stämningen i kafeterian är varm och avspänd, där har blivit en naturlig samlingsplats och tillflyktsort. En ledsen tjej med killproblem drar med sig Monika till ett hörn. I nästa sekund kommer rektorn in och sätter sig med några elever och spelar gitarr. Det har varken varit klotter eller skadegörelse i kafeterian på tre år. ”Det enda som har gått sönder är i så fall sofforna som har blivit nersuttna,” säger rektorn både lite stolt och förvånad.

men kön är redan lång. Monika har fått hjälp med att bre 65 baguetter på morgonen. Många handlar, andra hämtar kallt vatten ur tunnan med kran på disken. ”Bra att du är tillbaka, Monika, Rune var så fumlig i går,” skvallrar eleverna. ”Han hade ner vattentunnan på golvet.” Monika skojar tillbaka. ”Så fort man är borta händer det saker.” Elin och Julia från kaférådet dyker upp. ”Bra,” säger Monika. ”Om ni står i kassan hinner jag gå och prata lite.” Hon försvinner bort till en tjej och sitter förtroligt med henne. ”Monika är jättebra”, säger kafétjejerna direkt. ”Man kan lita på henne och man kan prata om allt. Som en vuxenkompis.” En lärare dyker upp och byter några ord innan han hämtar tjejerna till mentorsamtal.

redan den första skolrasten. En del har inte ätit frukost, andra är hungriga igen. Det vankas fisk till skolmat och Monika räknar med att det kommer att gå åt mycket nudlar.

Tjejen med killproblem är lättad efter att ha fått prata. ”Har inte du nationellt prov nu?” påminner Monika en annan tjej som ser chockad ut och rusar iväg. Hon har allas scheman på disken. ”Kan jag ha håret så här?” undrar en annan. ”Det är första gången jag har den här frisyren.” Hon har en fin bulle av det översta håret men flera spännen i bak. ”Kan du spå mig nu?” fortsätter hon och sätter sig vid ett bord med många tjejer. ”Hur kommer min blivande man att se ut? Längden är viktigast, hoppas han blir lång. Gärna lång näsa också?”

ett gäng långa killar in och styr mot soffgruppen längst in. ”Såg du Monika? Han slängde sig!” ropar en gäll röst. Hon skrattar och förklarar att hon har skällt på dem tidigare om att soffan kommer att braka om de fortsätter att slänga sig i den. Nu håller de koll på varandra.

Monika får ett telefonsamtal och en lärare kommer in för att ragga en skådis till en film. En av kaférådstjejerna är sugen, men törs inte riktigt.

Nya flockar väller in. Ett gäng tänker fika, några sätter sig och pluggar. ”Ibland är det lugnare här än i klassrummet.” En kille spänner musklerna på skoj. ”Jag sov bara två timmar i natt, jag var så orolig...” De med läxböcker försöker förstå hur ögat är uppbyggt. En slår igen sin bok och utbrister, ”jag kommer aldrig att fatta det här med hur saker reflekteras genom vatten och luft!”

en macka eller en kram?” Ostmackorna är slut och Monika måste bre fler. Sen delar hon ut några jättekramar i luckan.

i tunnan. Det har blivit populärt. Nya killar i soffan. ”Ibland är det 60 pers här inne och några som spelar gitarr.” Sällan bråk. Killarna i soffan surrar högljutt, de ser fram emot helgens natturnering i fotboll. Två lag från skolan, Kycklingarna och Inter/Zlatan och hemliga priser. Men ingen dans för dem. ”Vi kommer att lukta svett, då går det inte att dansa.” De gillar Monikas stil och skulle vilja vara som hon. En yngre kille i sjuan hakar på. Han pekar på tränarkillen från nian. ”Det är han och jag som stoppar om det blir bråk. Det är roligt att hjälpa andra, jag kanske ska jobba på dagis. Eller bli doktor.”

och berättar att hon har bakat och hittat på receptet själv. Hon hör till tjejgruppen som ska till London i april. ”Jag har hittat ett skitbra ställe på internet som heter seety.com där man kan gå omkring på gatorna i London på datorn.” Hon handlar inte, måste snåla till resan.

Nu står några killar och kramas framme vid disken. Hockeyelever från idrottsklassen.

Någon saknar Monika i klassrummet. ”Hon är snäll och vis hon,” säger killen. ”Och vet vad hon snackar om.”

nu då grabbar?" undrar Monika. "Vet inte", får hon till svar av två som hänger vid ett bord. "Vi vill vänta här till lunchen." Hon går bort till dem och pratar allvar. Hon kommer tillbaka med sorg i blicken. "Ibland får man vara glad att de över huvud taget är i skolan. Så illa är det för en del."

kommer tillbaka. "Gobitar", säger Monika. "Jättemysiga och lite busiga, jag känner igen mig för jag hade också jobbigt i skolan." De vill äta fast det bara är en kvart kvar till lunchrasten. Monika häller upp varsin nudelsoppa. "Vad fan är det för smak?" utbrister den ena. "Det smakar ju inget." Monika skrattar och går och tittar efter kryddor. Till helgen tänker de åka pulka. "Bättre än att hitta på en massa skit i alla fall", säger de själva.

ramlar in. "Matteprovet gick jättedåligt! Nu vill jag äta en kebab som tröst. Jag hade pluggat som fan om x och y och en massa skit." Monika tröstar men då blir det livat i soffan. Ett gäng skriker fula ord åt varandra. "Lugna er grabbar. Skärpning. Tänk på att sjuorna måste våga komma in hit!" De fortsätter smälla stolar i golvet och bullra. "Varför är du aldrig med i klassrummet längre?" ropar de till Monika. Hon går bort till dem och ljudnivån sänks. Hon snackar en stund och det blir faktiskt lugnt. Några sjundeklassare kommer in och sätter sig i kaféet. Monika får avlösning av en tjej i nian för att äta en snabb lunch. Karin tar lätt och smidigt över Monikas roll. Hon fixar, skojar och säger några extra ord till dem som ser ut att behöva det. Som en trygg storasyster.

och en kille för att umgås. En kille spelar gitarr, en tjej sitter och läser och det är en skön och avspänd stämning i rummet. Monika brukar medla ibland och berättar om en gång: Det handlar om en ung kille som ville be en gammal dam om ursäkt för att han hade tagit pengar och ångrat sig. Ungdomarna blir så rörda att det blänker i deras ögonvrår.

"Nu är det någonting", och Monika rusar ut. Men det var på skoj och hon kommer lättad tillbaka.

men de sista vill inte gå. Monika har superkoll. "Ni har ju matte nu, sätt fart!" "Inte än, vi kan väl få vara kvar bara en liten stund till...?" Till sist får hon ut dem och kan börja plocka ihop. Alla mackor är slut och hon skyndar vidare till Helges. Där väntar ett träningspass på gymet. På eftermiddagen är det två timmar med tjejgruppen och hela kvällen jobbar hon på fritidsgården Helges. Nio är arbetsdagen slut och nästa dag blir det ännu senare. Då är det natturnering i fotboll med disko. Som Monikas Tjejgrupp har arrangerat för att få ihop pengar till Londonresan.

MONIKA ANDERSSON

. Ganska ofta får hon höra jobbiga saker, men hon ser det som en möjlighet att hjälpa. När personalen blev presenterad inför skolstarten blev hon rörd över rektorns ord. "Monika är en stor famn här på skolan som bryr sig om alla", sa han.

Men vägen dit har varit snårig och Monika har kämpat hårt.

Hon var både kaxig i skolan och skolkade mycket. Att hon hade dyslexi fick hon inte veta förrän hon gick i nian, när grundskolan nästan var slut. Hon hade ångest inför varje prov eftersom hon visste i förväg att det skulle gå dåligt. Att vara stöddig blev ett sätt att dölja hur hon mådde.

– Ett tag hängde jag mer på spelhallen Alexander Lucas än jag var i skolan, berättar hon. När alla andra fortsatte till gymnasiet började jag att jobba.

blev Monika sjukskriven med svår värk. Hon hade fått fibromyalgi och kunde inte längre packa upp tunga varor i kalla kylrum. Hon hade ingen utbildning men vägrade att sitta hemma.

Hon klarade att läsa in sin gymnasiekompetens tack vara dyslexilinjen och fortsatte på en folkhögskola. Det var där hon fick upp ögonen för vad hon helst ville göra. "Du är ju som klippt och skuren för att jobba med ungdomar," sa hennes yngre klasskamrater och hon kände att de kanske hade rätt.

– När mina vuxna kompisar fick höra att jag ville jobba med ungdomar frivilligt tyckte de att jag inte var riktigt klok, berättar hon och ler.

en praktikplats på Helges i Andersberg. Den blev en så kallad plustjänst och så småningom en fast tjänst. Helges samarbetar med Sörbyskolan och eftersom hon ville jobba med tonåringar blev hon stationerad på högstadiet på dagarna. I början gick hon i korridorerna som en extra vuxen och som på alla skolor finns det elever med svåra problem. En gång har hon blivit hotad.

– Jag mötte värre killar när jag jobbade på ett behandlingshem och var inte rädd, säger hon. Jag tog tag i honom och förklarade vad som gäller. "Du behöver inte tycka om mig, men du ska respektera mig. Och egentligen vet jag att du är en gullig kille innerst inne", fortsatte jag. "Men jag tror sällan att du får höra det." Han smälte totalt och sen blev vi bästa kompisar.

De senaste åren har hon haft extra tonåringar hemma till och med på storhelger. Det har hänt att någon har ringt mitt i natten och bett att få sova på soffan.

– Jag älskar mitt jobb, säger Monika bestämt. Jag får så mycket bekräftelse tillbaka och jag känner att jag har betydelse.

Mer läsning

Annons