Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När jag bytteloge medOlle Ljungström

Annons

I början av 80-talet spelade jag keyboards i Utrikes Affärer, ett av Gävles största och – åtminstone om vi fick säga det själva – bästa band. Vi var i alla fall tillräckligt stora för att fylla de flesta spelställen för egen maskin. Men ville vi fylla ett större ställe som till exempel Folkparken fick vi nöja oss med att vara förband åt lite större killar. 1983 stod Reeperbahn på topp. Med plattan ”Peep Show” placerad högt på försäljningslistan kom de till Gävle för en spelning på just Folkparken. Och vi fick vara förband.

Vaktmästaren på Folkparken var en hyvens och rättskaffens man. De hade två loger på den här tiden – en stor och en lite mindre. Eftersom Utrikes Affärer bestod av sju man och Reeperbahn bara fem tyckte han givetvis att Utrikes Affärer skulle ha den största logen. Han skrev respektive bands namn på en bit kartong och klistrade upp dem på respektive logedörr. Eftersom vi var taggade till tusen och bodde i närheten kom vi långt före Olle Ljungström & co. Vi hade redan hunnit stöka till logen ganska ordentligt när Reeperbahn stack in huvudena och mumlade fram nå’t som kan ha varit hallå. Sedan försvann de in till sig. För en stund.

Efter några minuter öppnades dörren igen och någon av Reeperbahn-killarna (jag minns inte vem, men det var inte Olle) kom in och sa att vi måste byta loge, för de var ju störst och skulle då givetvis också ha den största logen. Vi knorrade nog lite, men bytte loge i a lla fall. Däremot var det ingen av oss som tänkte på att byta skylt på dörren, så vi satt plötsligt i den loge som var märkt ”Reeperbahn”.

Vår spelning gick väldigt bra. Att spela keyboards i Utrikes Affärer var mycket enkelt – oftast använde jag bara en hand. Den andra handen och resten av kroppen använda jag i stället till att dansa och röja med. Så när spelningen var slut var jag och trummisen Johan genomblöta och gick ner till logen för att ta en dusch. De andra stannade kvar uppe för att kolla in Reeperbahn.

Johan och jag satt och eftersvettades ett tag. Sedan klädde vi av oss, skylde oss med varsitt badlakan och öppnade dörren till duschen. Och där – till vår stora förvåning! – stod två helnakna tjejer och poserade utmanande. Tills de plötsligt liksom förstenades och unisont utbrast: – Larry!!! Johan!!!! När man är 17 år och för första gången hittar två nakna tjejer i duschen är det inte deras ansikten man stirrar på först. Därför tog det några sekunder innan jag insåg att den ena av tjejerna var en skolkamrat till mig, och den andra hennes kompis som jag också hade träffat på förut – dock ej naken.

Jag kommer aldrig att glömma deras uppsyn när de generade samlade ihop sina prylar och rusade ut ur logen. Jag vet inte om de hamnade i Olles famn till slut, eller om de helt enkelt stack därifrån. Men jag vet att under resten av vår gymnasietid klarade den här tjejen aldrig av att möta min blick igen. Vilket jag på något vis tycker hedrar henne trots allt.

P.S. Missa inte dokumentären om Olle i SVT på fredag. Enligt en kompis som sett den är det det bästa rockstjärneporträtt som någonsin gjorts i Sverige.

Mer läsning

Annons