Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När leken blir verklighet

En maskerad rånare med yvigt blont hår rusar in på banken.

Annons

Med pistolen i ena handen viftar han åt den manlige kassören att fylla en väska med pengar. Kassören, propert klädd i kostym och slips, räcker över sedelbunten utan att röra en min.

Vilket inte är så konstigt. Han kan nämligen inte röra några miner alls för han är gjord av Lego. Det är rånaren också. Det är nog därför han också ser helt oberörd ut i denna situation som han rimligen borde uppleva som lite jobbig.

De här två Lego-gubbarna ingår i Legos nya förpackning City Action som har fått föräldrar i både Sverige och Danmark att rasa (som det ju ska heta nuförtiden. Det gamla hederliga ordet KLAGA har ju reducerats till att betyda just ingenting). Och visst, det är väl ett sundhetstecken att man inte vill att ens avkomma ska lockas in i kriminalitet genom att leka bankrån. Jag kan ändå inte låta bli att

tänka på alla Star Wars Lego-vapen min son samlat på sig genom åren. Här pratar vi inte om bankrån, här pratar vi eldkraft tillräckligt för att utplåna

hela galaxer. Men det är väl så, att när leken blir lite för lik vår egen verklighet, då rasar vi. Även om jag förmodar att några av sonens Legovarelser skulle vara överlyckliga om de bara hade ett litet bankrån att bry sig om. De oroar sig över att världens kraftigaste laser är riktad rakt mot deras lilla planet.

Och visst, det är väl bra att vi rasar och säger ifrån. Jag skulle själv inte tycka om att nioåringen slutade spränga planeter för att ägna sig åt bankrån i stället. Men förväntar vi oss verkligen att våra barn ska förstå att den ena förpackningen innehåller verklighet och den andra fantasi? Och är inte ett av lekens huvudsyften att förbereda barnen på den verklighet som de snart måste ta itu med? Kanske skulle vi hylla Lego som tagit ett modigt första steg mot införandet av mer verklighetstrogna lekar och spel.

Själv har jag alltid varit förtjust i det gamla familjespelet Den försvunna diamanten. Det kittlar fantasin att ta sig kors och tvärs över den afrikanska kontinenten och leta efter rubiner och diamanter. Och när man hittar den största superdiamanten ska man fort som attan ta sig tillbaks till Kairo för att vinna spelet. Har man lyckats samla på sig lite pengar under spelets gång kan man flyga från stad till stad tills man är framme i Kairo. Kanske är det dags att föra in lite verklighet i det spelet också. Visst Larry, du kan flyga från Elfenbenskusten till Kairo, men då måste du först ta av dig alla kläder och gå igenom säkerhetskontrollen. Sedan måste vi också be dig att antingen lämna kvar ditt saftglas i Elfenbenskusten, eller hälla över innehållet i en sluten plastpåse så att du inte kan skada någon. Tror jag hellre skulle slå tärningen och gå i stället.

Ett spel som jag aldrig roades av var den där förbannade Rubiks kub. Jag lyckades aldrig få de där

färgerna rätt. Men om vi verklighetsanpassar kuben också så kanske man äntligen skulle få godkänt om man fick till en rödgrön röra. Eller totalt jävla mörker. Och till sist tycker jag också att Monopol borde avskaffas, nu när vi håller på att avskaffa alla riktiga monopol. Vi kan väl spela Blås Kommunen i stället. Om du är kommunen så ska jag försöka sno dina pengar utan att du märker det. Det låter väl roligt?

LARRY FORSBERG

Låtskrivare och radiopratare

Mer läsning

Annons