Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu är det dags för memoarerna

/
  • Varje bild minner om en dråplig historia. Lars Sigvard har mycket att berätta efter ett långt liv på Gävles olika scener. Därför skriver han nu sina memoarer.
  • På väg in i rampljuset igen.

Sång- och dansmannen Lars Sigvard har alltid mött världen med ett leende och en klackspark. Men i augusti förra året fick han ett besked som förändrade hans liv.

– Det kändes som att falla ner i ett mörkt hål, säger han.

Annons

Lars Sigvard, enligt kyrkboken Lars-Göran Sigvardsson, har älskat sötman av publikens uppmuntran ända sedan han var fyra år. ”Två äpplen hög”, klädd i frack framförde han den gången ”Två små röda rosor” på ett bröllop. Efter det var han fast. Att stå på scen och sjunga, dansa och underhålla, blev Lars Sigvards levebröd och främsta intresse.

– Säg ett ställe jag inte uppträtt på, säger han skrockande och bläddrar igenom gamla foton och tidningsurklipp som ligger utspridda över bordet.

Lars Sigvard har otaliga anekdoter att berätta, och varje foto han håller upp påminner honom om en dråplig historia. Som den gången han stannade för att köpa korv på hemvägen. När han hastigt klev ur bilen utanför gatuköket halkade han på de våta höstlöven på trottoaren och drattade omkull. Det hela slutade med illfärd till akuten och ett helgipsat vänsterben. Men bara några veckor senare var Lars Sigvard tillbaka på scenen igen, som en av de kinesiska gudarna i ”Den goda människan från Sezuan”. En gud med guldsprejad krycka.

– Det var en lokalredaktör på radion som inte fick ihop det där. Han spekulerade länge och väl kring varför Folkteatern hade valt att ha med en gud med krycka, säger han och ler åt minnet.

Lars Sigvard har aldrig varit rädd eller ängslig kring sitt yrkesval. När kollegor har oroat sig för vad som ska komma härnäst har han redan varit på väg in i nästa produktion. Vad som däremot skrämmer honom är tanken på att inte få stå på scen mer.

Och i slutet av förra sommaren var Lars Sigvard nära att ge upp hoppet. Han hade känt sig trött en längre period och när han inte ens kunde dammsuga hemmet längre utan att bli flåsig, kom oron. En dag såg han blod i toaletten och bestämde sig för att kolla upp om han var sjuk. Beskedet kom som ett knytnävslag. Han hade fått cancer i tjocktarmen.

– Det gick runt i huvudet på mig. Vad ska hända nu, vad ska det bli av mig? säger han.

Cancerbeskedet sänkte Lars Sigvard totalt. Läkarna bad honom att ta det lite lugnt med alla uppträdanden för ett tag framöver, vila och bara tänka på sig själv.

Men hur skulle han klara det? En person som lever för att stå på scen och underhålla, vad gör han om den möjligheten tas bort?

Lars Sigvard hade tur. Tack vare sin sambo Gun-Britts stöd och en lyckosam operation blev han av med cancern och kunde så sakteliga återgå till sitt vanliga liv, in i rampljuset igen.

– Jag vet inte vad jag hade gjort annars. Jag kunde lika gärna ha dött om jag inte får stå på scen, säger han.

Gun-Britt berättar att upplevelsen förändrade deras syn på livet. De har blivit mer ödmjuka och blir inte irriterade för småsaker.

– Först blev jag arg och skrek ut ilskan när jag fick reda på att Lars var sjuk. I en vecka var vi väldigt ledsna båda två. Men till sist sa jag ”nej, nu får det vara slut på det här, nu ska vi rycka upp varandra”, berättar hon.

Nu åker paret runt tillsammans till olika pensionärsföreningar och vårdinstitutioner och håller i showen ”Skivor till kaffet”. Gun-Britt spelar skivor och Lars berättar anekdoter från sin karriär och återger roliga historier om kända showpersonligheter han har jobbat med genom åren.

Efter sommaren kommer Lars Sigvards memoarer, som han just nu är i färd med att färdigställa. Exakt datum för boken är inte satt, men Lars Sigvard berättar att den har ett arbetsnamn.

– Lars Sigvards memoarer – med ständigt scendrag.

Mer läsning

Annons