Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu har Oskar och Simon kommit hem

/
  • Simon med mamma Åsa. Det funkade bra från första början. Värre var det med pappa Nicklas, som det tog tid för Simon att knyta an till.
  • Hela familjen Björk är  hemma i Högbo efter den senaste, och sannolikt sista, adoptionen i Sydafrika.  Nicklas och Åsa  hämtade hem Oskars lillebror Simon i slutet av sommaren. Det blev en svår tid för hela familjen eftersom Simon blev väldigt sjuk och fick läggas in på sjukhus.
  • – Kolla! Den här stora kotten plockade jag i Sydafrika. Och så fick jag träffa en giraff som hade en lila tunga. Och vet du; jag fick gå in till lejonbäbisarna och klappa dem, säger Oskar.

I december 2006 kom Oskar Sifiso Björk hem till Högbo tillsammans med mamma Åsa och pappa Nicklas. I somras kom hela familjen hem från Sydafrika igen. Med lillebror Simon Joshua. – Oskar hade väntat lika mycket som vi. Och Syd­afrikaresan var känslostormande för honom. Men det har varit byråkratiska och långa graviditeter. Värre än hos elefanterna, säger Åsa.

Annons

– Kolla! Den här stora kotten plockade jag i Sydafrika. Och så fick jag träffa en giraff som hade en lila tunga. Och vet du; jag fick gå in till lejonbäbisarna och klappa dem, säger Oskar.

Han försvinner in i sitt rum för att sekunderna senare studsa ut igen, nu med en röd vuvuzela. Vid köksbordet slutar lillebror Simon omedelbart le och fryser ansiktet i en grimas samtidigt som händerna blixtsnabbt sätts för öronen. Han vet hur den låter, tutan som blev känd för världen under fotbolls-VM i Sydafrika 2010.

Simon är i dag 14 månader, men väldigt liten för sin ålder eftersom han föddes för tidigt, troligtvis i vecka 33 eller 34. Han vägde 1 490 gram. Oskar, ett sjuårigt energiknippe, vägde ännu mindre när han vägdes för första gången. Båda bröderna blev övergivna på ett sjukhus efter födseln. Deras resor hem till Sverige med mamma och pappa har varit långa och bitvis krokiga, i alla fall i Simons fall.

– Det har vänt upp och ned på tillvaron på både gott och ont flera gånger. Det här är det klart mest byråkratiska sättet att bilda familj på, säger Åsa.

Efter fyra fruktlösa IVF-försök bestämde de sig för att adoptera. Då mådde Åsa väldigt dåligt eftersom hon under behandlingarna inte kunnat ta sin medicin för sin reumatism. Att då gå igenom en krävande adoptionsprocess i väntan på ett barn, som man inte säkert vet att man får välkomna, är tufft.

– Det gäller att båda är helt överens och väldigt säkra. Jag var först rädd att familjerätten skulle säga att jag inte duger som förälder för att jag då var för sjuk. Och hemutredningarna, som socialtjänsten gör, är inte direkt roliga. De vänder ut och in på en helt och hållet. Det känns som att om man har knyckt en plopp i fyran och inte betalat för den, då ligger man illa till. Sen ska man godkännas i det andra landet...

Och den första småbarnstiden fick de inte med sina barn.

– Nej, då har man fullt sjå att försöka köra ikapp barnets första år och måste inse att barnet redan har en del livserfarenhet och rutiner. Man kan inte dela erfarenheter med andra småbarnsföräldrar. Samtidigt är det ingen, som inte gjort det, som kan dela erfarenheten att hämta sitt barn i ett främmande land.

Medan Oskar snabbt knöt an till både Åsa och Nicklas ganska snabbt blev Simon dels väldigt sjuk i bronkit, dels accepterade han inte alls Nicklas.

– Det var en fruktansvärt jobbig känsla. Sen tyckte jag samtidigt synd om Åsa, som fick ta hela ansvaret för att ta hand om en så sjuk liten kille, som gallskrek så fort jag bara satt vid samma bord. Jag hör inget på mitt ena öra, vilket faktiskt har varit ganska praktiskt i det här avseendet. Oskar älskade mig från första början. Den här hatade mig intensivt, säger Nicklas och ler ömt mot Simon, som numera ler tillbaka.

Simon var elva månader när de tog emot honom från den fosterfamilj där han var den första tiden.

– Det var från deras famn till vår famn. Så stort att det inte går att förstå. Att Simon inte accepterade Nicklas tror vi kan bero på att han nästan uteslutande varit omhändertagen av kvinnor i fosterfamiljen. Pappan i den familjen var inte så närvarande, säger Åsa.

Den första tiden fick Simon ligga på sjukhus i Johannesburg. En väldigt svår tid för hela familjen.

– Det var hemskt. Först trodde vi det bara var en förkylning, men sen blev han trött, loj och hela tiden sämre och sämre. Han fick 40 graders feber. Det är väldigt mycket svårare att knyta an till ett sjukt barn. Man blir väldigt medveten om att man inte kan ge den trygghet som barnet behöver just då. Det känns. Samtidigt – som förälder – så sätter man liksom på sig skygglapparna och bara kör, gör det som krävs, säger Åsa.

I Sydafrika hälsade Oskar på barnhemmet där han tillbringade sin första tid; House Thandi. Lokalerna var utbytta, men personalen mindes honom mycket väl, i synnerhet ”tant” Stienie, som var den som stod honom närmast.

Han blev även hörd som storebror i den domstol som skulle godkänna adoptionen innan den kunde vinna laga kraft.

– Och jag sa åt dem att jag ska lära Simon allt jag kan; gå, sjunga, klappa händerna, pussas... ja, allt. Och tuta i vuvuzelan också. Det har jag sagt i domstolen, säger Oskar.

Han och lillebror fann varandra från första stund.

Att många och stora känslor kan rymmas i en sjuåring blev både Oskar och hans föräldrar varse.

– Det var en mäktig känsla när vi landade i Sydafrika med Oskar; att se ögonen på honom när han såg att 85 procent av alla såg ut som han. Det var vi som fick känna oss annorlunda. Det känns också bra att Oskar är så gammal att han kommer att komma ihåg den här resan, säger Åsa.

Hon berättar att Oskar under uppväxten har ställt många frågor, bland annat om varför han inte ser ut som sina föräldrar och klasskompisar.

– Det gäller att svara och försöka förklara då. Det kommer frågor hela tiden, en del är kanske frågor som Oskar fått från barn i skolan.

För ett tag sedan kom för första gången elaka frågor och kommentarer från andra barn.

– Det var några barn i skolan. Många riktigt fula ord kom det. Vi har pratat mycket om det och även diskuterat med skolan, som hanterat det jättebra. Tyvärr inser man ju att det säkert inte är sista gången, att han kommer att få brottas med att vara annorlunda flera gånger under sitt liv. Men samtidigt blir det bättre i och med att det blir vanligare att adoptera och att fler svenskar har en annan hudfärg i dag.

Hon kan i dag skratta åt kommentarer och frågor, som hon tyckte var mindre roliga just när hon fick dem.

– En del är ju otroligt korkade. Som ”Vad heter hans föräldrar då?” eller BVC-sköterskan som frågade vilka ärftliga sjukdomar vi hade i familjen. Men jag måste också säga att det är väldigt, väldigt sällan vi får höra negativa kommentarer.

Några fler barn blir det inte i familjen. Där låter Åsa bestämd.

– Nej, nu är det nog. Den här gången i Sydafrika var otroligt jobbig, säger Åsa.

Hon har bloggat på gd.se om båda adoptionerna, men nu när familjen är komplett tycker hon också att det är dags att avsluta bloggen.

– Bloggen startade jag mest för att kunna förmedla mig till dem här hemma. Sen är det ju många som går i adoptionstankar. Men när man börjar ta reda på saker närmare, då kan man nästan inte bli annat än avskräckt. Och jag vill säga att det blir bättre. Mycket bättre. Faktiskt helt underbart.

Mer läsning

Annons