Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu ska Stefan ägna sig åt kultur

/
  • Stefan Nilsson går snart i pension efter att ha varit kyrkoherde i Ockelbo i åtta år.  Tidigare har han också varit kyrkoherde i Hofors och Gävle.

Stefan Nilsson har varit kyrkoherde i Hofors, Gävle och Ockelbo i totalt 29 år. Nu till våren går han i pension.

– Viktigast är om jag medverkat till att öka hoppet hos någon, säger han.

Annons

Stefan Nilsson är född och uppvuxen i Gävle. Han har jobbat inom Svenska kyrkan i hela sitt liv. Två människor fick honom att välja prästbanan.

– Mötet med min småskolelärarinna öppnade ögonen för kristendomen på ett ljust, öppet och vackert sätt. Senare blev jag mycket imponerad av min konfirmationspräst Olov Andrén. Han var så lärd och bildad, berättar han.

Efter studenten läste han teologi i Uppsala i fem år och fick en tjänst i Tierp.

– Jag var arg först över att ha blivit tvungen att fara dit. Men det blev tre underbara år där. Fortfarande har jag mest kontakt med folk i Tierp. Vi fick en förblivande vänskap.

Efter en kort sejour i Alfta i Hälsingland hamnade han i Hofors där han blott 31 år gammal blev kyrkoherde.

– Om jag skulle möta en kyrkoherde som jag var då, så skulle jag tycka att han var odräglig. En ung man med övermod som bara kör på. Men de som jag jobbade med var unga de också. Vi var ett ungt team som hade väldigt trevligt ihop. Från Hofors har jag bara ljusa minnen. Där växte våra barn upp, fick sina första intryck och började skolan.

Det var också i Hofors som han på allvar blev politiskt aktiv inom det socialdemokratiska partiet.

Stefan Nilsson blir nästan lite förnärmad när han får frågan varför han inte valde Kristdemokraterna istället.

– KD är ett konservativt parti. Men jag tycker inte det är positivt att bevara. I förändringen ligger hoppet. Jag har funnit många beröringspunkter mellan kristendom och socialism.

Sju år bodde och verkade han i Hofors och 1989 blev han kyrkoherde i hemstaden Gävle. Där medverkade han bland annat i skapandet av en ungdomsgård på Kyrkogatan och ett härbärge för hemlösa.

Efter 14 år i Gävle flyttade han åter västerut och blev kyrkoherde i Ockelbo.

– Präster ska inte vara för länge på samma plats, annars börjar man gå på tomgång. Tio är en maxgräns. Prästerskapet är en form av ledarskap och ledarskap behöver omväxling.

I Ockelbo har han nu varit i åtta år och säger att särskilt mötet med ungdomar och tonåringar i bygden glatt honom.

– Jag har besökt Perslundaskolan många gånger och hållit tal för eleverna. De har lyssnat när jag pratat. Det är inte självklart att elever i en fullsatt sal sitter och lyssnar på en 60-årig kyrkoherde.

Han får frågan hur ämbetet förändrats sedan han började jobba som präst på 1970-talet.

– Då var frågan om kvinnliga präster brännande. Men i dag är det hur naturligt som helst med kvinnliga präster. Nu debatteras istället frågan om samkönade äktenskap.

– När jag började hade vi en statskyrka och jag var ämbetsman och utövade myndighet när jag var med och skötte folkbokföringen. Jag har till och med varit med om äktenskapsmedling.

Och vad ska han göra när han går i pension i april nästa år?

– Jag ska ägna mig åt kultur i olika former: Musik och läsning av litteratur. Barnbarnen ska jag ägna mer tid åt också. Men det kan ju också hända att jag börjar sakna allting och att det uppstår en tomhetskänsla när jag inte längre är i kontakt med så många människor.

Han får svårt att svara på frågan vad han anser vara det viktigaste han uträttat under sin tid som präst och kyrkoherde.

– Tro, hopp och kärlek går inte att mäta. Men jag hoppas att jag medverkat till att öka hoppet hos någon annan.

Mer läsning

Annons