Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu vågar jag le – men bara lite

Jisses vad årstidsstyrd jag är. Även om våren ännu inte visat sig från sin allra bästa sida – det har ju regnat och blåst mest – så känner jag tydligt hur livsandarna kommer tillbaka.

Annons

Hur jag mödosamt kryper fram ur mitt själsliga björnide, ställer mig på baktassarna och ger ifrån mig ett vårskrik. Eller, eftersom jag liknar mig själv med en björn, kanske snarare ett vrålskrik.

På mig märks personlighetsförändringen tydligast i samvaron med okända personer. För även om jag är ganska blyg och asocial året om så är det som värst på vintern. På våren och sommaren lossar tungans band något.

Om exempelvis en übersocial tant säger något i hissen på Flanör en vår- eller sommardag så stirrar jag inte bara tyst ner på mina skor utan ler och nickar i alla fall tillbaka. Egentligen vill man ju skrika åt henne att hon ska låta mig vara ifred, att vi inte känner varandra och att jag ska köpa en skjorta på MQ och att det är illa nog. Att expediten kanske kommer tilltala mig och att jag för att kunna svara henne vettigt och världsvant behöver alla mina sociala superkrafter sparade till dess och att jag inte har råd att slösa dem på någon random-hiss-tant som säger något om att vädret är bra eller att det var krångligt att betala i automaten högst upp i parkeringshuset.

Men jag nickar glatt till svar i stället och klarar dessutom av att köpa en skjorta lite senare och till och med fråga killen på bokhandeln efter en bok som visade sig vara svårfunnen bland hyllorna.

Min fru är för övrigt en sådan som utan att blinka kan vara en sådan där übersocial tant. Utan förvarning kan hon – om vi till exempel är i en ny stad – plötsligt kasta sig på någon på gatan och fråga vilken restaurang man ska gå på om man vill ha god men inte för dyr mat. Hon kan veva ner rutan och fråga hur man kommer upp på E6:an närmaste väg eller ogenerat undra om ett visst vin passar till det ena eller andra på Systembolaget. Jag står förundrad och tyst vid sidan av.

Jag vet att jag har fel. Att man ska vara lite trevlig och lättsam mot omgivningen och att de flesta som min fru anfaller i Gävle eller annorstädes verkar uppskatta att kunna hjälpa till och att det till och med kan verka som att Camillas utfall får dem på bättre humör och att de går med en piggare gladare gångstil efter mötet med oss än innan.

Trots det avhåller jag mig så långt det går från att själv prata med främlingar. Fast nu på våren dristar jag mig till att nicka och le i alla fall. Ett slags mental islossning som gör att min pratglada (eller snarare pratgalna) hustru slipper skämmas för mig på gatan.

I alla fall inte lika mycket som jag skäms för henne. 

FREDRIK NILSSON

Mer läsning

Annons