Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nyfiken på Svensson

/
  • Foto: LEIF JÄDERBERG Nyfikna.

DET NYA LANDET
Plötsligt sitter jag bland människor som pratar livligt med varandra och jag förstår absolut ingenting. Känslan är ovanlig. Ibland sänker någon blicken som om orden smärtar. Vilka tunga erfarenheter är det de bär på? Ibland skrattar några till och nickar. Vad skrattar de åt? Jag känner mig otrygg och utanför.

Annons
Men tillståndet är över på några minuter. Farhad som är tolk och lärare, tar tag i lektionen och börjar översätta. Han jobbar med "svenska för invandrare" och har påbörjat ett samarbete med Familjespegeln i Gävle. På so-lektionerna varje vecka, får de nya svenskarna lära sig hur det svenska samhället fungerar. Vad det nya ordet sambo verkligen betyder, barnens rättigheter vid en skilsmässa, hur arbetsfördelningen ser ut i svenska hem och mycket annat.
- Vi vill träffa invandrarföräldrar tidigt, berättar Anita Thuné från Familjespegeln. Vi jobbar så. Men de här människorna kan ha ett starkt motstånd mot myndighetspersoner efter allt de upplevt i sina hemländer. Därför tog vi kontakt med Invandrarcentrum och fick vara med på deras undervisning.
-Det har varit väldigt lyckat, fortsätter Micke Forsberg. De är nyfikna på Sverige och vill veta hur vi lever. De är glada över att vara här. De har förklarat för oss att sorgen bär de inom sig.

I den första arbetsgruppen ingår arabtalande invandrare, nästan alla kommer från Irak.
- Det bästa jag har lärt mig här är att man får yttra sig fritt i Sverige, säger Ahmed. Att det är tillåtet att säga vad man tycker.
Han känner sig stolt över att han hjälpt sina syskon till det här fria landet, trots att han är den yngste i syskonskaran. Och trots att han inte kan språket och ofta borde hamna i samma situation som jag nyss befann mig.
Det är en fantastisk samling människor i rummet. Män och kvinnor, yngre och äldre. Flerbarnsföräldrar och blivande föräldrar.
Anita ber var och en att säga något som de själva är bra på. Det visar sig vara en svår uppgift.
-Vi är inte vana att säga vad vi själva är bra på, fortsätter Anita. Därför är det svårt. Men alla är bra på något.
- Inte jag, säger Nazik, för jag har inte fullgjort något i mitt liv.
Jag känner mig tung i bröstet när jag hör hennes ord.
-Men vad tycker du är roligt att göra då, envisas Anita.
- Det viktigaste för mig nu är att anpassa mig till det nya samhället och att lära mig svenska.
- Innan jag kom hit kände jag mig som en bra människa, fortsätter Alhan. Men efter att jag kommit till Sverige känner jag mig inte bra längre. Här får jag inga tillfällen att umgås med andra människor, genom att umgås får man en utvärdering av andra, och det får jag inte här.
- Jag är bra på att sköta hemmet, fortsätter Kasma. Men här i Sverige kan jag aldrig fullfölja det som jag gör hemma eftersom jag inte får tid till det.

Bollen fortsätter laget runt. Aziz känner sig bra för att alla hans barn har fått möjlighet att studera, tre har avslutat högskolan. Karzan är stolt över att han klarar sig själv, han lämnade sina föräldrar i Irak när han bara var 16 år och bor nu själv, studerar och gör allting själv.
En skillnad mellan Sverige och Irak är arbetsfördelningen inom familjen. Mohammed är den ende i gruppen som tycker att en pappa kan städa. Några av de yngre killarna reagerar starkt, de skrattar som om det vore ett skämt. Men diskussionen fortsätter.
- I Irak hade vi män inga möjligheter att hjälpa till i hemmet, förklarar Saad. Under regimtiden var det omöjligt att tänka på sådant, man måste hela tiden koncentrera sig på att skydda och försvara familjen. Det var en viktig uppgift, men under en onormal situation.
Anita berättar att när hon var liten var det så att mamman skötte hemmet och pappan tjänade pengar.
- Du som har upplevt båda sätten Anita, vilket tycker du är bäst? frågar Aziz då.
- Jag tycker att det är bättre nu, när män och kvinnor hjälps åt. Min mamma som skötte hem och sex barn, hon ville egentligen utbilda sig till sjuksköterska. Men det var svårt på den tiden att få utbilda sig som kvinna. Jag tror att jag är nöjdare än vad mamma var.
- Jag samarbetar också med min fru i hemmet, även om hon gör mer, erkänner Micke.

Jag får lära mig hur utvecklingen av den svenska jämställdheten skapar konflikter på grund av missförstånd. Farhad berättar att han har träffat familjer som kommit till Sverige och som tror att hushållsarbete för mannen är ett krav i det nya landet.
- Om det framställs som ett krav kan det bli svårt, man ska vara partners och samarbeta, inte beordra varandra, säger Farhad. Jag lagar mat och diskar hemma därför att jag kan de sakerna.
- Jag har redan börjat, säger Aziz då. Jag försöker dela på hemarbetet, men jag känner mig lite förtryckt.
Några skrattar därför att de känner sig överraskade av hans öppenhet.
- Både jag och min fru arbetar och tjänar pengar, fortsätter Aziz förklara. Men jag har mer utgifter för jag röker, och då är det inte mer än rätt att jag ger efter och hjälper till mer hemma. Men det är inte lätt. Jag vet en man som skämdes och inte ville visa att han städar hemma. Men vi vet att kvinnan har mera makt här, och att vi måste bli nya män när vi kommer till Sverige.
- I vår familj arbetar vi solidariskt, berättar Alhan. Pappa gör det han kan och vägrar aldrig att hjälpa till. Så var det i Irak också.
Jag förstår att det kan se väldigt olika ut inom irakiska familjer, precis som i svenska familjer.

I klassrummet handlar nästa övning om vad man kan göra om det blir en svår familjekonflikt. Om mannen hotar med att han ska ta barnen från kvinnan, kan han göra det?
- Det finns inga lagar som kan skydda från det, tror Nazik.
- Jo, i Sverige finns det sådana lagar, berättar Anita. Lagar som säger att barn har rätt till båda sina föräldrar.
- Vid en skilsmässa i Irak stannar barnen hos mamman tills de fyller sju, efter det frågar man barnen var de vill bo, berättar Samer.
- I Sverige tycker vi att de vuxna måste se vad som blir bra för barn, fortsätter Anita. Om det blir en tvist, bestämmer en domstol. Men det blir oftast gemensam vårdnad vid skilsmässor.
- Om inte barnen far illa förstås, säger Micke och alla nickar lugnande.
Alhan påminner också om att det finns familjerådgivning i Sverige, som man kan gå till.

Även om de flesta i gruppen tycker just nu att det är mamman och döttrarna som ska göra mest i hemmet, tror de att de kommer att förändras. Bara de får lite tid på sig.
- Män städar mindre därför att de klarar att leva i kaos, säger Bahar. Några nickar men ingen protesterar.
- Det kan inte vi kvinnor.
- Jag har alltid bott i Sverige men i min familj är det mamman som tvättar, berättar Micke. Jag får inte tvätta för jag kan förstöra kläderna.
Då skrattar alla och ser lite lättade ut. De har växt upp i en annan kultur och levt länge på flykt, ändå kan de känna igen sig i en vanlig svensk familj. Skillnaden kanske inte är så stor som de har trott.
Helen Granditsky
026-15 96 41
helen.granditsky@gd.se

Mer läsning

Annons