Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om vikten av att kunna språk

God morgon! Har du några viktiga samtal du måste klara av i dag? I så fall är det nog bäst att du river av dem nu under förmiddagen.

Annons

För i eftermiddag kommer mobilnätet att vara kraftigt belastat. Inte för att vi kommer att ringa till våra gamla mammor och mostrar. Nej, det handlar om ungdomar som har vaknat och ska spela Wordfeud. På vår tid hette det Alfapet. Timme ut och timme in spelar de. Jamen, tänk efter lite nu! Ungdomarna sitter och spelar digitalt Alfapet. De har slutat spränga varann i luften i World Of Warcraft för att i stället försöka besegra varann i ordkunskap. Vilket unikt tillfälle för landets språklärare att haka på, och bidra till den kanske största språkliga utvecklingen sedan skolbiblioteken började samarbeta med RFSU. Hoppas de inte sjabblar bort det!

Jag spelar inte Wordfeud. Med mitt missbrukarbeteende och språkintresse kunde det leda till en social katastrof. Men det glädjer mig att se tuffa 15-åringar försöka överglänsa varandra med ord i stället för sprängkraft. Jag har alltid fascinerats av språk och ord. När jag gick i mellanstadiet skulle vi välja inriktning inför högstadiet. Eftersom jag då under flera år samlat på LP-skivor med det Tysklandsbaserade bandet The Les Humphries Singers var jag sugen på att lära mig tyska. Jag trodde jag skulle få lära mig säga saker som ”Ursäkta, åt vilket håll ligger Reeperbahn?” och ”Ursäkta, var kan man köpa sockerdricka?” I stället användes timme efter timme till att lära sig hur en massa dativobjekt skulle styras och böjas. Men lära mig fraser som jag faktiskt kunde ha nytta av fick jag aldrig. Efter totalt sex år av tyska-lektioner kan jag i dag – på tyska – säga: ”En man från landet Ival Panoma, utan huvud, och här ser vi ett korsvirkeshus” och ”Tant Anna i Örebro är sjuk” (och den om tant Anna har jag lärt mig av svärmor så den gills inte.)

Samma sak med franska, vilket jag också läste i tre år. Jag ville lära mig prata lika sensuellt och romantiskt som männen i filmerna med Brigitte Bardot gjorde. Men nej då, det blev grammatiktabeller ännu en gång.

De språkkunskaper jag besitter i dag har jag skaffat mig själv. Genom att läsa på matförpackningar, bruksanvisningar och element (Ei Saa Peittää). Och visst har jag haft nytta av det. Just läsningen av matförpackningar har kanske räddat mitt liv en gång: För ett par år sedan var jag och mina bröder på Åland, och hyrde en stuga på en camping. En mörk kväll gick jag ensam bort till servicehuset för att tömma blåsan på lite blaskigt finskt öl. Där fann jag mig plötsligt alldeles ensam med en arg, ung och slagsmålssugen finländare. När han knutit nävarna och trängt in mig i ett hörn tänkte jag att det får bära eller brista, jag måste ge svar på tal. Så med den galnaste röst jag kan frambringa väste jag mellan tänderna: ”SAVUKALAAPASTEIJA JUO JONUUN!” Detta bragte honom totalt ur fattningen och jag kunde långsamt och självsäkert gå därifrån. Vad jag sa? ”Böcklingpastej släcker törsten!”. Det är sånt man bara lär sig av att studera frukostbordet ordentligt.

Larry Forsberg,

Radiopratare och låtskrivare

Mer läsning

Annons