Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På en sjömans grav växer inga blommor

/

Två gånger har jag fått frågan av personer jag inte känner om jag kan ta med dem ut dem på havet för att ta farväl av en nära anhörig som valt att vila där.

Det har varit mycket fina upplevelser för mig. Båda gångerna har den avlidne själv valt var i havet han vill ha sin grav. Att stilla glida hem efter att urnan sjunkit och att lyssna till ”Så länge skutan kan gå” med Evert Taube blir till stunder jag aldrig glömmer.

Annons

Sjömän har haft egna uttryck för den sista vilan: Törna in för gott. Segla in i sista hamnen. Sista ankarplatsen. Going out with the tide. Coil up one’s cabels. På en sjömans grav växer inga blommor.

Bernt Eklund föddes på 20-talet i Gävle, livet var fattigt. När han var i tjugoårsåldern gick han till sjöss. Han besökte de stora hamnarna i världen.

Han sadlade senare om till byggnadsarbetare och flyttade till Stockholm på 60-talet med familjen, där det fanns gott om jobb i miljonprogramsbyggena. Familjen blev kvar i Stockholm.

Bernt, som gått ur Svenska kyrkan, sa ofta till sina barn att han ville att hans aska skulle strös i havet.

Syskonen började fundera hur pappa ville ha det. Dottern Eva gick till Fonus och hämtade det Vita arkivet. Sedan satte sig syskonen med pappa Bernt och fyllde i papperen. Bernts vilja kom på pränt över gott fikabröd och kaffe.

Några år går och Bernt somnar in lugnt och tryggt en varm solig dag i slutet av juli i år.

Själva begravningsakten sker i Stockholm. Så var det urnsättningen. Bernt ville att hans stoft skulle strös i havet i hans födelsestad Gävle, utanför Bönan.

Eva berättar:

”Pappa skulle ju strös i havet. Vi hade ingen aning om hur det skulle gå till. Vi trodde att vi skulle strö stoftet direkt i vattnet. Men Fonus har en speciell sjöurna som vi skulle använda. Nu får man inte strö hur man vill utan man måste ha tillstånd från länsstyrelsen. Susanne hade tagit fram det papper vi skulle fylla i och skickat till länsstyrelsen. Där ska man bland annat ange var man vill urnsätta. Det tog knappt en vecka så hade vi beslutet från dem. Vi fick tillstånd och vissa riktlinjer som vi skulle följa.

Nu var bara kruxet att ordna en båt som kunde ta oss ut minst 800 meter från land. Efter lite sökande och kontakter med arbetskamrater, vänners vänner och kompisar så fick vi tag i två fantastiska män med båt, Rolf Samuelsson och Lasse Halvarsson, som skulle kunna hjälpa oss.

En gråmulen dag i början av september startar vi färden mot Gävle och Bönan. Först hämtar vi urnan vid krematoriet, det är en märklig känsla att hålla pappa i famnen i en urna. Vi letar oss fram till Huseliiharen där vi ska träffa båtägarna. Vi äntrar båten och sakta och mjukt åker vi ut och under tiden så får vi en massa historia om Bönans fiskeläge berättat för oss. När vi kommit tillräckligt långt ut från land så är det dags. Båtmotorn stängs av. Vår bror lägger ner urnan i vattnet och just då delar molnen på sig och solen kommer fram. Allt är lugnt och fridfullt. Vi lägger ut våra rosor i vattnet. Urnan sjunker och är borta efter ett par minuter. Det är så stämningsfullt, värdigt och vackert.

Saknaden efter pappa är stor, vi är tacksamma att vi fick vara med på hans sista resa som blev ljus och fin.

Vi kommer alltid att minnas den.”

Text och foto: Lars Halvarsson

Mer läsning

Annons