Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På jakt efter det fullkomliga

/

I påsk är hela Gästrikland ute och tittar på konst. Men inte hos ”klassiske” porträttmålaren Tony Warren i Ockelbo. Han har för mycket att göra just och är därför inre med som förr om åren. Men varför är han så upptagen just nu?

Annons

Han heter Tony Warren vilket ju låter amerikanskt - och också är det. Men han talar ”felfri” ockelboska, eller vad det kan heta. Inte en brytning.

Så vi tar det där på en gång. Hans mor är svenska, men han föddes i Tyskland för hans far, en amerikansk officer, var stationerad i Tyskland. Under en semestertripp till Sverige träffade han sin svenska fru, en dalkulla från Svartnäs. Hon flyttade till honom i Tyskland och där föddes alltså Tony.

Senare flyttade familjen till USA där de flyttade runt, de bodde bland annat i Las Vegas. När Tony var sju kom han till Sverige. Då kunde han inte ett ord svenska.

Senare återvände han till USA och gick bland annat på målarskola i Chicago. Där lärde han sig det klassiska måleriet, inklusive det där noggranna porträttmåleriet som Tony är så bra på. Ja, han är, skulle jag vilja säga – vad nu mina ord kan vara värda – en lysande företrädare för denna klassiska skola – i vårt land en smula misstrodd av dagens konstetablissemang. Hans stora skicklighet i att måla föreställande och så naturtroget - men med själ! - har gjort honom till Ockelbos stora kändis.

Vi far upp till Ockelbo en gråmulen dag sent i mars; hamnar ett stycke från Wij Trädgårdar i en gammal bagarstuga som troligen, ja ganska säkert säger Tony, stammar från 1700-talet. Här har Tony en trivsamt stökig, intim liten ateljé.

På sommaren fungerar den som kafé. Ett anslag om olika sorters glassar, och vad de kostar, hittar jag inklämt bland konsten på en av väggarna, beklädd med pärlspont . Man kan då sitta utanför med utsikt över ett idylliskt vattendrag med tillhörande damm – en uppdragen eka som ligger upp och ner påminner om det. Man kan också låta blicken svepa över säteriets ägor. Trots de djupa snödrivorna anar man hur vackert det måste vara här om somrarna.

En vedeldad kamins torra, sköna värme sprider den tidlöst klassiska stämningen här inne. Lite allmoge också. Tony målar helst i befintligt dagsljus och därför kan en grå dag vara som en skänk från ovan. Solljuset kan vara obarmhärtigt kallt och hårt.

Han håller ju på med ett omtalat stilleben innefattande det riksbekanta äpplet vilande på en duk av jeanstyg.

– Det finns en kod för alla de här grejerna på stillebenets duk, men den avslöjar jag inte nu, säger Tony hemlighetsfullt.

Av naturliga skäl måste det för övrigt vara klart innan sommaren är här, då gåvan ska överlämnas. Det stundar ju, som bekant, storbröllop, om inte på ort och ställe så i riket, med en av Ockelbos söner inblandade...

– Visst är det kul, säger Tony om det.

Och det måste vi ju hålla med om.

På staffliet står den där tavlan, under pågående arbete. Jag tycker att det vilar ett slags hinna över färgerna, över äpplet och över det gamla skrovligt åldrade och ådrade bordet.

Tony förstår inte vad jag menar. Något soft säger jag, en hinna just.

– Kom och ställ dig här i stället, säger Tony. Du står för nära.

Jag gör det och då ser jag. Som när dimman lättar klarnar färgerna, försvinner hinnan. Äpplet – på väg att skrumpna – Tony har ställt upp stillebenets föremål och bord och allt invid fönstret. Sen kan han ställa sig på avstånd, ta in scenen och gå fram och måla. Men det är inte det nära hållet han målar. Det är avståndet.

Bildens äpple framstår, när jag sökt upp avståndet som betydligt klarare än verklighetens.

Men än är han inte färdig med äpplet; måste bättras på, och hela det här måleriet är ett tålamodsprövande arbete. Upp till sex timmar om dagen kan det bli. Somliga dagar, andra kanske bara en tre timmar.

Då står han där och målar, med penseln utsträckt, de är många, står som ett plockepinn i ett slags vas, balanserande sin palett som har en tyngd under sig så att den verkligen är i balans, annars får han ont i handen

De olika långa dagspassen gör att han inte riktigt vet när tavlan blir färdig men han gissar att det blir en bit in i april. Han har för att underlätta arbetet skaffat sig en stor lampa som ger ett absolut dagsljus. Ett vitt ljus inte påverkat av solens bana över jorden. En förnämlig uppfinning, förklarar Tony.

Vi pratar på i det vita ljuset medan dagen grånar utanför. Egentligen, berättar Tony, tänkte han inte alls bli en målare i denna klassiska stil. Tänkte i stället på kroki, öva sig i det, fånga och studera kroppen. Men så upptäckte han den där skolan i Chicago. Internationellt är ju den här stilen mycket mer gångbar än i Sverige.

Men här har han i alla fall lyckats försörja sig på att måla porträtt. Det är krävande, säger han men man träffar roliga människor. Får ofta ta del av deras innersta vid långa sittningar.

Det handlar om, förklarar Tony, att ge sitt yttersta, man måste bli en av de bästa. Vara en i en stor och fin tradition där Zorn förstås i Sverige, kanske också internationellt är det stora namnet. Men Tony tycker att han allt var lite slarvig också...

Vi resonerar om att en del tror att man i den här typen av måleri utesluter känslan. Det är helt fel. Känslan måste uttryckas annars blir tavlan livlös. Det måste finnas en själ i bilden, det är nödvändigt. Som hos Rembrandt, säger vi nästan i mun på varandra.

Och detta är inget 9-4 jobb är Tony tacksam nog att påpeka . Ett udda yrke i en värld där vi aldrig når det där fullkomliga vi söker

Men en bra bit på väg är han allt, Tony Warren, uppe i Ockelbo i sin gamla bagarstuga med sin spisvärme och sin pärlspont, sitt äpple och sitt ljus.

Mer läsning

Annons