Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På natten blåser det inte

/

Annons

När jag cyklade genom Afrika funderade jag då och då på att cykla på natten för att undvika dagens hetta, till exempel i Sahara. Det hände aldrig.

Men nu, under min första vecka i Sydamerika, kände jag mig tvungen att cykla på natten. Inte på grund av hettan men på grund av motvinden. Det första två dagarna gick bra men sedan svängde vägen av mer mot nordväst och jag mötte hårda vindar som bromsade mig eller försökte knuffa mig av vägen.

Efter några dagar hade jag fått nog.

Någon hade tipsat mig om att jag alltid kunde ta bussen. En annan hade sagt att det blåste mindre på nätterna och morgnarna. Jag hade då inte sett alternativen som intressanta. Men nu hade jag fått nog och bestämde mig för att pröva det senare. En man sade att det blåste 22 meter per sekund, alltså nästan stormstyrka.

Strax före klockan elva på kvällen hade vinden mojnat lite och jag begav mig iväg. Det blev snart mörkt. Ovanför mig lyste stjärnorna och jag kunde bara ana vägen framför mig. Jag märkte att då det inte fanns något landskap att titta på så började jag tänka mer. Det var faktiskt en ganska härlig känsla att röra sig framåt i mörker. En känsla nästan som att falla i mörker.

Det blev en helt annan upplevelse när jag satte på min mp 3-spelare med musik. Det var faktiskt en riktigt härlig känsla att cykla i mörkret till musik.

Olika låtar tog mig i minnet tillbaka till olika platser där jag lyssnat på dem tidigare.

Janis Joplins ”Bobby McGee” tog mig tillbaka till öknen i Namibia och Queens ”I want it all” tog mig 20 år tillbaka till Frankrike där jag första gången hörde Freddy Mercurys röst.

Jag undrade vilka låtar som senare skulle ta mig tillbaka till detta mörker. Kanske Michael Jacksons ”Thriller” som valdes av mp3-spelaren precis när månen tog på sig sin röda pyjamas och försvann bakom horisonten. Dagen efter vilade jag i mitt tält medan vinden piskade gräset mot marken.

Andra natten var det helt vindstilla ett tag. Något som kändes otroligt skönt. Skönast var att slippa dånet i öronen. Det började dock regna.

Men jag fortsatte ändå att cykla, jag tänkte inte stanna så länge det var vindstilla. När natten nästan var över öppnade sig ett hål mellan molnen och stjärnbilden Orion visade sig. Jag lade mig att sova.

Nu har jag kommit fram till Punta Arenas på fastlandet i Chile. Här kommer jag att vila upp mig efter sju dagar i hårda vindar innan jag fortsätter norrut genom Sydamerika.

Daniel Rosengren

Ur is och eld 3

www.scutisorex.se

Mer läsning

Annons