Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Räddad tack vare svärdottern

/
  • Tommy Viklund mår i dag bra. Svärdottern Anna och sonen Niclas orkade aldrig anmäla Gävle sjukhus, men hoppas att deras berättelse kanske kan hjälpa någon annan.

Tommy Viklund hade varit död i dag om han och hans anhöriga hade lyssnat på läkarnas råd att åka hem och vänta på röntgen dagen efter. För det var ingen fara.

Tack vare att hans svärdotter Anna exploderade av ilska och krävde en röntgen omgående upptäcktes den pågående massiva hjärnblödningen. Tommy fördes akut till Akademiska sjukhuset i Uppsala, där hans liv räddades.

Annons

– Själv minns jag ingenting av allt det där. Jag har en väldigt stor minneslucka, säger Tommy, som i dag mår bra.

En torsdag i mars förra året gick han till sin hälsocentral för att han hade ont i huvudet och mådde konstigt. Läkaren antog att Tommy hade en bihåleinflammation och skrev ut penicillin. Under helgen blev han sämre. Hans svärdotter Anna anade oråd när hon pratade med honom i telefon på lördagen.

– Han var så konstig och skrattade mycket och på helt fel ställen. Då insåg jag att något var på tok. Det var ingen bihåleinflammation. Jag är inte alls medicinskt kunnig, men det jag tänkte på var hjärnblödning eller stroke. Men på sjukhuset var det ingen som ens funderade på det, säger Anna.

På måndagen hade Tommy fått en remiss till akuten. Under hela dagen väntade han där utan att någon röntgen gjordes. Halv åtta på kvällen fick Niclas, Tommys son och Annas man, hämta sin pappa. Dagen efter skulle de få återkomma för en röntgen.

– De kom ut med honom i rullstol och han var helt borta. Jag visste inte riktigt om han visste vem jag var. I bilen hem satt han och skakade och liksom fladdrade med handen på ett konstigt sätt. Jag försökte prata med honom om hans barnbarn och annat, bara för att få veta om han var med i matchen, berättar Niclas.

När han kom hem till Anna och berättade att hans pappa nog inte hade känt igen honom, att det inte hade hunnits med någon röntgen, att alla värden var bra och att Tommy hade blivit hemskickad, då brast det för henne, berättar hon.

– Jag blev helt enkelt galen. Ska han ligga hemma och dö? tänkte jag. Jag ville ringa en ambulans och åka tillbaka till sjukhuset, men både Niclas och hans syster var tveksamma och tyckte att vi kanske kunde vänta till dagen efter då han ju ändå hade en tid, säger Anna.

Niclas är i dag förstås glad att Anna stod på sig och övertalade honom.

– Man vill ju ändå lita på läkarna. Och så börjar man fundera om han verkligen är så sjuk som man tycker. Det var svårt, säger han.

Tommy kom tillbaka till sjukhuset i ambulans. På akuten fick han vänta i korridoren och de fick återigen veta att hans värden var väldigt fina.

– Jag sa ”Det må så vara, men om du pratar med honom så kommer du att upptäcka att han inte är så fin i huvudet.”, berättar Anna.

– Hade de frågat honom om vilken dag det var, eller månad, var han var, då hade de ju märkt att han var helt borta. Han kunde inte gå, säger hon.

En läkare sa att det egentligen inte var någon idé att de var tillbaka eftersom röntgentiden var först dagen efter, den gick inte att tidigarelägga. De kunde åka hem.

– Jag var i upplösningstillstånd och sa att vi går ingenstans och att jag skulle leva rövare där hela natten om det behövdes. Läkaren gick iväg och ringde och jag hörde vartenda ord hon sa om oss i telefonen till röntgen. Sen kom hon tillbaka och sa att hon hade fattat beslut om att Tommy skulle ner på röntgen klockan tolv då på kvällen.

Anna och Niclas åkte hem. Kvart över ett på natten ringde telefonen. Det var läkaren som berättade att Tommy var på väg i ambulans akut till Uppsala.

– Hon bad faktiskt om ursäkt och så sa hon att Tommy hade en massiv pågående hjärnblödning.

I Uppsala blev Tommy kvar i fem veckor. Han fick ytterligare två hjärnblödningar och opererades tre gånger.

De anmälde aldrig Gävle sjukhus.

– Vi orkade helt enkelt inte. Vi var bara så lättade att pappa överlevde. Sen tänkte vi att man kommer ju ändå ingen vart, att det inte gör någon skillnad. Gentemot läkare och ett sjukhus är man ganska liten, säger Niclas.

Tommy säger att han i dag inte funderar så mycket på hur nära döden han var för ett år sedan.

– Jag lever ett vanligt liv och tänker på framtiden i stället. Jag håller mig igång och tränar mycket på gym även om hjärnan inte fungerar så bra på morgnarna alltid. Men det är klart att visst kommer tankarna ibland. Jag hade ju kunnat ligga där, i träfracken. Men mest av allt känner jag tacksamhet.

Mer läsning

Annons