Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rena underverket – en vanlig dag på dialysen

/
  • Eije Bjöörn har gått på dialys tre gånger i veckan sedan i september. Han hoppas att hustrun Anita ska få klartecken att ge en av sina njurar  till honom. Den här onsdagen får han hjälp av sjuksköterskan Johanna Spjuth.
Fler bilder hittar du i bildspelet här nedanför!
  • Ett dygn i landstinget Gävleborg i siffror. Grafik: Lars Bergsten
  • Eije Bjöörn har gått på dialys tre gånger i veckan sedan i september. Han hoppas att hustrun Anita ska få klartecken att ge en av sina njurar  till honom. Den här onsdagen får han hjälp av sjuksköterskan Johanna Spjuth.
Fler bilder hittar du i bildspelet här nedanför!
  • Plaströret med de tunna, tunna rören är dialyspatienternas njure. Blodet går genom de tunna plaströren medan vattnet passerar mellan dem.
  • Bollnäsarmbandet kallas plastlänken som talar om för all vårdpersonal att de inte får sticka i armen. De förstör då fisteln som dialysnålarna sitter i.
  • Det rosa plaströret med blå ändar är den konstgjorda njure som drar ur vätska och slaggprodukter från blodet och gör det möjligt att leva utan egna fungerande njurar.
  • Anna Liljekvist plockar med vana händer ut nålarna efter avslutad dialys.
  • Numera kan man transplantera njurar från andra blodgrupper än patientens. Ett stort framsteg säger Per Halvarsson, överläkare och specialist i njur- och invärtesmedicin. Nu står anhöriga för de flesta transplanterade njurar.

För 150 år sedan hade landstinget en anställd, C W Florman, som var kamrer och sekreterare. På det nya sjukhus i Gävle som öppnade 1887 fanns en läkare.

I dag har runt 6 500 personer landstinget som arbetsplats och man ansvarar inte bara för vård utan även för folkhögskolor, bussar och teater.

GD besökte dialysen på Gävle sjukhus en vanlig dag i december.

För att handla om liv och död är det överraskande odramatiskt på dialysen.

För de människor som ligger i sängar i rad medan maskinerna intill surrar sövande med deras blod är det en vanlig dag på Gävle sjukhus.

Annons

Men så stilla som strax efter tio den här decemberförmiddagen i den stora dialyssalen är det inte alltid. Strax innan GD kom ljöd musik och glada tillrop från sjukgymnasten som visade sänggymparörelser med gummiband.

48 patienter kan fortsätta leva trots att deras njurar har slutat fungera tack vare att de kommer hit till bloddialysen på Gävle sjukhus. Mellan tre och fem gånger i veckan ligger de i en av sängarna i fyra-fem timmar medan deras blod renas och deras kropp töms på vätska.

– Det här är ett deltidsjobb, säger vårdenhetschef Margareta Smedje om dialysen.

I en av sängarna på ett tvåbäddsrum ligger Anna Liljekvist. Hon är en av de åtta patienter som sköter sin dialys själv.

– Jag kan bestämma själv. Jag ser med mediciner och helheten runt omkring hur det fungerar. Man är mer delaktig i sin behandling.

Efter att ha vägt sig knappar hon in den dialys hon behöver den här dagen på maskinen. Sedan kopplar hon in sig på den, sätter nålar i fisteln, det förstorade blodkärl i armen som förberetts för de tjocka dialysnålarna. Därefter kan blodet börja cirkulera mellan henne och maskinen.

Dialysmaskinen surrar dovt medan blod och vatten strömmar genom varsin ringlad slang och passerar en plasttub fylld med tunna små plaströr av finmaskigt nät, den konstgjorda njuren.

Vattnet är specialrenat och innehåller salter och bikarbonat för att likna blodets innehåll. Eftersom koncentrationen är lägre än blodets lämnar blodet ifrån sig slaggprodukter till vattnet. Samtidigt skapar maskinen ett undertryck så att den vätska man inte kunnat kissa ut dras ur kroppen via blodet. Båda är livsnödvändiga processer.

Anna Liljekvist kan liksom de flesta dialyspatienter inte kissa alls. Samtidigt innebär icke-fungerande njurar att man blir törstig och vill dricka mycket.

Dialyspersonalen uppmuntrar patienterna att sköta dialysen och sjuksköterskan Helena Bäckström Andersson utbildar den som vill. Hon har jobbat här i tio år och trivs.

– Det blir en lite familjär stämning.

Att patienterna kommer ofta under många år gör att de lär känna varandra och det blir tungt om någon går bort. Hon och de andra kopplar i och ur dialysapparater, håller koll på att allt fungerar, fyller i journaler och serverar fika och mat. Dialys är energikrävande och flera av patienterna i den stora salen tuggar på frukt medan de blundar, läser eller tittar på television.

Anna Liljekvist kopplar loss sig från maskinen med vana händer: drar ur nålarna ur armen, plåstrar om sticket och sätter maskinen på rening. I morgon är hon ledig, först i övermorgon ligger hon här igen. Att vara tvungen att gå hit är kluvet.

– Det är olika känslor. Det beror på hur man mår. Ibland vill man inte åka hit.

Anna Liljekvists njurar förstördes av en infektion i samband med en halsfluss.

Att en infektion slagit ut njurarna är den vanligaste orsaken till att man behöver dialys, men av dem som börjar med dialys är dag är diabetes det vanligaste skälet.

Andra orsaker är ärftliga sjukdomar, obehandlat högt blodtryck länge och åldersskadade/förkalkade blodkärl.

Mer läsning

Annons