Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rörande om barn med föräldrar i fängelse

/

Ungefär 10 000 barn i Sverige, i genomsnitt två barn i varje skolklass, har en förälder i fängelse. Om de barnen handlar pjäsen ”När änglar faller längre ner än botten”. I går visades den för de intagna på Gävleanstalten. – Jävligt bra, jag blev rörd. Det var som om jag själv hade skrivit det där, säger Thomas Kropp, intagen.

Annons

De är fler än vi tror, barnen med föräldrar på Sveriges fängelser. Kanske får de höra att pappa är utomlands eller att han jobbar på oljeplattform. Kanske är det de själva som säger det till kompisar. Det är dessa barn som regissören och manusförfattaren Anne-Li Ramirez vill lyfta fram.

– Jag tror inte det går att ljuga för barn, barn är smarta och känner på sig när något inte stämmer. Det är bara dumt att säga att man jobbar i Norge eller nåt. Barn minns när nån ljuger, för man minns när man blir sviken, säger Thomas Kropp.

I en och en halv timme pågår föreställningen. Det tar inte lång stund innan den griper tag.

Kanske är det scenen där sonen, kanske tio, elva år, hela dagen förgäves väntar på pappan vid bussen tills den sista bussen kört förbi, som gör att handen knyter sig om hjärtat ordentligt och vägrar släppa. Föräldrarna förlorar sonen, men han finns hela tiden kvar.

Efteråt applåderar publiken länge.

– Det var en riktig feel bad-pjäs, jag har växt upp så där, konstaterar någon senare när teatergruppen pratar om pjäsen med publiken.

Thomas Kropp är snart 47 år och har farit in och ut ur fängelse sedan han var 20 år.

Han säger det som många kanske tänker:

– Men, hur har hon som har skrivit det där fått ihop det? Hon måste ju vara gammal narkoman själv?

Det är inte Anne-Li Ramirez. Men hon har pratat mycket och länge med de som är det. Allt som händer i pjäsen har hänt, men inte i en och samma familj.

Gävleanstalten är en behandlingsanstalt. Därför har alla intagna här en missbruksbakgrund. Alla vet de att de har svikit sina barn och andra anhöriga.

Många har regelbunden kontakt med sina barn, andra inte.

– Det mina barn funderade över i början var inte att jag satt i fängelse, utan de var oroliga för att jag inte hade kompisar, för att jag kanske var ensam, säger Thomas Kropp.

Säkerheten på landets fängelser har förstärkts de senaste åren, på gott och ont. Det är svårare att hålla kontakten med sina barn, bland annat för att reglerna om vilka telefonnummer man får ringa blivit tuffare.

– Kriminalvården i dag handlar inte om vård överhuvud taget, det är bara straff och säkerhet som gäller. Och straff ska vi ju ha, men vi behöver vård också. De som jobbar här är det väl inga större fel på, de gör ju bara sitt jobb, säger Thomas Kropp, som inte kan ringa hem till ett av sina barn eftersom mammans telefonnummer inte är godkänt.

– Mamman jobbar inom socialtjänsten med barn till missbrukare, tillägger han och ler lite åt ironin.

Han har ett år kvar av sitt nuvarande fängelsestraff. Hans både döttrar utanför är 17 och 20 år gamla. De har hälsat på pappa på olika fängelser under hela sina liv.

– Första gången var när de låg i magen. Det hemska är att de vänjer sig, det är jättehemskt att jag beter mig på ett sätt som gör att de mår dåligt, säger han.

Att han själv mår dåligt hanterar han bättre.

– Jag kan prata med alla här om allt. Och jag pratar mycket med barnen också. Jag säger åt dem att de får fråga om allt men att de ska tänka på att de kanske inte vill ha svaren.

Thomas Kropp är social, öppen och mycket verbal. Han har humor, självdistans och ger ett sympatiskt, intelligent intryck. Han pratar varmt och stolt om sina barn och om sorgen över att ha svikit.

Varför har inte den sorgen, den kärleken, varit drivkraft nog att hålla honom borta från fängelset?

– Jag vill inte vara nån som skyller på sin uppväxt, även om den absolut har bidragit. Jag växte upp i en krigszon efter att min pappa flyttade när jag var sex. Nånstans vet jag att det inte var så här det skulle ha blivit. Men jag är inte så annorlunda egentligen; jag vet vad som är rätt och fel, har värderingar. Det är det där jävla knarket bara...

Ändå har det gått bra för barnen. Den äldsta pluggar till lärare.

– Men det är egentligen inget som ska vara på mitt konto. Deras mammor är helt fantastiska och de håller kontakten med varandra eftersom barnen ju är syskon.

Han har aldrig haft ett jobb.

– Jag utbildade mig till reparatör, mekaniker och svetsare på 70-talet. Efter skolan hann jag aldrig drömma om vad jag skulle bli. Men när jag var liten ville jag bli som pappa. Han hade egen bensinstation, den enda där vi bodde.

Mer läsning

Annons