Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rullstolen kan inte binda henne

Annons
GÄVLE

Allt är inte vad det vid en första anblick ser utatt vara.

- "It's a miracle!" Ett mirakel. Jag kan gå! ropar Paula,skrattar och reser sig ur rullstolen och går.

Paula Koorem är en yster 16-åring och långtifrån så kallat "rullstolsbunden", bunden vid sinrullstol. Hon använder rullstol, men låter den intebinda henne.

- Det är klart det är jobbigt att sitta i rullstol.Särskilt tanken på att jag ska ha rullstol resten avmitt liv. Men det är som för alla andra, det gårupp och ner. Jag har så mycket drömmar jag vill förverkliga.Jag tänker inte sitta här och deppa.

Vi avbryts av att mobilen piper till. Assistenten Kajsa tarden, kollar displayen och räcker med ett okynnigt leendeöver den till Paula. Hon knappar fram sitt textmeddelande,läser och fnissar högt. Och så börjar detala om olika länder.

- Vi har kodnamn på olika killar. Så de inte skafatta, säger Paula.

Musklerna försvagas

Paula Koorem har en nervsjukdom som påverkarmusklerna. Den gör att musklerna försvagas och ger kraftigtnedsatt känsel i händer och fötter. Hon har svårtatt gå och att göra saker med händerna, men klararändå det mesta. Fast vissa saker gör henne väldigttrött, exempelvis att gå. Därför använderhon ofta rullstol. Om dagarna har hon en assistent till sin hjälp.

På de flesta vis har Paula Koorems det som andra i sinålder. Men ibland behandlas hon inte som andra pågrund av sitt fysiska handikapp. Ofta handlar det om omgivningensundermedvetna syn på en person som sitter i rullstol.

Paula Koorem har många bra killkompisar, men det stannaralltid vid det.

- Jag har frågat killkompisar om de skulle kunna blikära i mig, trots att jag sitter i rullstol. Och dåförsäkrar de att "nej, nej, det handlar inte om det,och visst självklart skulle de kunna bli kära, om detklickade till". Men sen är det som att man ändåblir borträknad för att man sitter i rullstol. Jag troratt de har en omedveten spärr. Det är inte som det skamed mig. Jag går inte. Då räknas man inte.

I slutet av sommaren visas en P.S.-film på TV som PaulaKoorem gjort. I två månader hade hon med sig filmkameranvarje dag. Hon dokumenterade sitt liv och pratade om vad hon tänkte.

- Det är nog en ganska positiv film. Men den tar ocksåupp jobbiga saker.

Paula tycker att filmen blev självutlämnande. Honpratar om känslor och kärlek och berättar om sådantsom hon kan tycka är jobbigt, men som andra kanske inte tänkerpå. Det handlar ofta om situationer där hon inte fårsamma möjligheter som andra. Hon tror att hennes vännerkommer att få en lite annan bild av henne när de settfilmen.

Himla jobbigt

- Det hemskaste jag vet är när människorställer sig med ryggen mot mig om man är ett gängute på stan. Det är inte så lätt att flyttapå sig precis som andra med rullstolen. Jag vet att folkkanske inte tänker på det, så jag tycker inteatt jag får bli irriterad. Men det är ändåså himla jobbigt.

Paula låter inte rullstolen hindra henne frånatt göra sådant hon vill. Hon går på festeroch är aktiv. Ibland mer aktiv än andra.

- Det känns som att jag måste bevisa att jag kangöra en massa saker trots att jag sitter i rullstol. Jagmåste vara ute längst när vi är ute, föratt visa andra.

Men det behöver hon inte när hon bara är medkompisarna. De ser henne inte som handikappad. Och självglömmer hon också ofta bort att hon sitter i rullstol.

- Jag är inte handikappad egentligen, det är samhälletsom gör mig till det.

Det viktigaste är att få samma möjlighetersom alla andra. Ett problem är att få tillträde.Hon tycker att man borde handikappanpassa hela samhället,så att inte människor stängs ute.

Själva rullstolen har hon dubbla känslor inför.Hon både vill ha den och inte. Hon tror att det handlarom att acceptera den.

- Jag tycker inte om den. Ibland brukar jag sparka påden. En natt drömde jag att jag slängde den i Gavleån,på cityfesten. Det var jätteskönt. Samtidigt ärdet ju den som gör att jag kommer fram.

Nyfikna blickar

Ofta när Paula Koorem är ute i sin rullstolmöts hon av människors nyfikna blickar. I börjantyckte hon att det var jobbigt att alla tittade när hon kommed rullstolen. Men nu har både hon och människor iomgivningen vant sig. Hon tycker inte att det behöver varanegativt att människor undrar varför hon sitter i rullstol.Men det är sällan någon frågar henne.

- De är väl rädda att jag ska bli ledsen ellerarg. Det vore bättre om folk frågade, än att detror att jag ska dö eller har någon sjukdom som smittar.Många kanske tror att jag har MS, men så är detju inte.

Värre än frågor är när andra personeri rullstol eller äldre människor med rullatorer alltidska hälsa trots att de inte känner varandra, tyckerPaula Koorem. Som att de hör ihop bara för att de harrullstol.

- Då blir jag helt plötsligt medveten om att jagsitter i rullstol. Annars tänker jag ofta bort det.

Hon kan också bli irriterad när äldre personertycker att hennes kompisar är snälla som umgåsmed henne. När kompisarna förklarar att de är medhenne för att de vill kan de få höra "men du ärsnäll ändå".

- Det måste ha varit hemskt förr, säger PaulaKoorem och ryser.

Paula Koorem tror att människors attityder till handikappadefortfarande sitter djupt rotade, och ofta är undermedvetna.Vissa människor tror inte att handikappade kan klara sakeroch blir förvånad om de är som andra. Andra tarextra hänsyn. Det handlar om att man behandlar dem annorlunda.

- Somliga tror inte att man klarar av någonting, baraför att man sitter i rullstol. En del expediter ger växelntill min assistent, trots att det var jag som betalade.

Simulerade

Ibland har Paula fått märkliga reaktionernär människor förstår att hon kan gå.Det har hänt att någon tyckt att hon simulerade närhon satt i rullstol.

- Jag blev jätteledsen. Någonstans har jag ju svårtatt acceptera rullstolen. Och att då människor tyckeratt jag ska sitta i den hela tiden är hemskt. När jagnu upptäckt att jag kan gå lite grann, då villjag ju göra det.

Paula vill vara så självständig som möjligt.Ibland försöker hon själv göra de saker somär svårast för henne. Hon bara måste fåtesta. Och så ber hon assistenten om hjälp med enklaresysslor.

- Vill jag tillräckligt mycket så går allt.Då är det ju meningslöst att ge upp innan. Mendet är olika dagar. Precis som för andra så harjag bra och dåliga dagar. Ibland när saker gåremot mig överdriver jag allt jobbigt. Och blir till en storboll av bara ledsenhet.

Flytta hemifrån

Men oftast ser Paula Koorem ljust på tillvaron.

- Jag har så mycket drömmar jag vill förverkliga.Jag kan inte bara sitta här.

I höst ska hon flytta hemifrån och börja folkhögskolai Forsa, och till vintern hoppas hon kunna resa och hälsapå sin syster i Chile.

Hon har länge vetat vad hon ska göra när honblir vuxen.

- Jag ska bli läkare. Det bara är så, sägerhon.

Det som lockar är att få möjlighet att hjälpaandra.

- Men för att hjälpa andra måste man ju måbra själv först. Så man måste börjadär.

SARA ARBORÉN
026-15 96 28
sara.arboren@gd.se

Mer läsning

Annons