Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sista kapitlet

/
  • Foto: LEIF JÄDERBERG Den urgamla häftlådan är lika användbar i dag som för hundra år sedan. Hampagarnet fästs på krokar. Andra änden knyts runt trätappar innan garnet spänns med hjälp av en bräda. Därefter kan garnet pressas in i bokryggen innan den binds med nål och lintråd.

Sören Carlsson är Gävles siste bokbindare. Han började som springpojke 1942 hos Hagrens bokbinderi och sedan dess har han hållit på även om det numera är en hobbyverksamhet.

Annons
Sören var bara 13 år när han började hos Hagrens. Det innebär att han varit i branschen i 61 år. Numera är han pensionär sedan tio år tillbaka men trots det kan han bara inte sluta.
- Jag är slut i ryggen och har problem med njurarna så jag ska väl sluta snart.
När han slutar kan han inte svara på. En hobby måste man ha och så länge Sören bara orkar tänker han fortsätta.
I den lilla verkstaden på Kristinaplan har han rullar med bokskinn, inbundna böcker som väntar på sina ryggar, pryttlar och pinaler finns i varje skrymsle och vrå men det är ordning och reda. Några bullrande maskiner finns inte men väl en pappsax och en skärmaskin, båda tillverkades för över hundra år sedan, en handpress från 1950, en gammal sadelmakarmaskin för att sy luntor på och en förgyllpress från 1954.
Mot en vägg står ett fotografi lutat. Kronprinsen som något år senare blev kung Gustav VI Adolf finns med och håller en gästbok från Kratte Masugn i handen.
- Jag har bundit böcker åt tre kungar, säger Sören lite stolt.
Så plockar han fram en gammal bibel som han restaurerat genom att byta ut skinn och laga spännen på. Han tar också fram tre psalmböcker, vackert dekorerade med guldinlägg. Dem har han gjort till barnbarns barnet. Omslagen är i skoskinn och möbelskinn och insidorna av hundraårigt marmorerat överdragspapper. Handgjort naturligtvis. Sådana psalmböcker går knappt att köpa för pengar längre.

För att binda en bok behövs en insågningspress som boken kläms ihop med. För att arbetsställningen ska bli bra stöttar Sören pressen med en pressknekt. Så sågar han och filar några spår i bokbladens bakkant.
Så är det dags för häftlådan. Sören fäster bindgarn i hampa i krokar i överstycket. Garnets andra ände sätts fast med dubbla halvslag runt trätappar. Garnet spänns med hjälp av en bräda. Bokbladens sågade spår trycks mot garnet så att garnet "kryper in" i kanten.
- Så syr man med nål och tråd i lingarn. Lintråden vaxas för att den ska gå lättare att sy med och så kladdar det fast, förklarar Sören.
Det går lätt att känna igen en handbunden bok eftersom lintråden syns tydligt mellan bokens blad.
Garnändarna klipps av och "skavs" för att bli trådiga. På så vis blir det inte hårt och knöligt under bokpärmen. För att ryggen ska bli riktigt stark limmas den så att läggen, alltså de sammanvikta arken, ska sitta ihop. Läggen är oftast på 16 sidor vardera.
Boksidorna skärs jämna och så sätts bladen i press med ett enormt tryck innan snitten marmoreras med hjälp av handmålade remsor.

Sören visar några lådor med pappersark. Alla är vackert färgade i olika mönster och de flesta är handmålade.
Sören blöter försiktigt fast remsorna mot snittytorna med en svamp. Anledningen till att boken ska ligga i press under proceduren är att färgen inte ska spridas in på boksidorna.
Marmorerade snittytor var vanligt på kontorsböcker förr. Det var inte vara vackert utan också en säkerhetsåtgärd eftersom det syns på mönstret om någon skurit ut en sida ut boken.
- Förr hämtade man åvatten som kokades med karagenmossa. I vätskan hällde man färg och oxgalla som spreds runt med pinnar och verktyg för att få fram marmoreringen.
Till och med pärmarna gör Sören själv. Han använder lumppapp som kläs med skinn, linne, papp eller rexin (fuskskinn). Använder han skinn måste skinnet tunnas ut i kanterna för att kunna vikas runt bokomslaget. Med en skärpsten tar han bort mockan så att bara skinnytan blir kvar.
Nu återstår att snygga till bokens omslag. Ofta är det gästböcker som Sören binder in och då ska givetvis texten "Gästbok" stå på framsidan.
I förgyllpressen värmer Sören fast guldfolien. Det händer att klichéerna ramlar loss och då kan hela arbetet vara förstört. Det är tur, noggrannhet och skicklighet som gäller.

Sören tar fram några gamla vackra klichéer prydligt inpackade i skinn. Det är ornamentliknande former som han bland annat använder till hörnen på psalmböcker.
- Dom här är jag rädd om, säger han.
- De är handgjorda i mässing. Nuförtiden är de gjorda i aluminiumplåt.
Men snart är det slut på de bokbinderiet i Gävle. Det finns visserligen en kvinna som går i lära hos Sören men att ta över hans verksamhet är inte lönsamt.
- Nä, då finns det enklare sätt att svälta ihjäl på, konstaterar Sören Carlsson leende.

Moniqa Swälas
026-15 96 28
moniqa.swalas@gd.se

Mer läsning

Annons