Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tävlingar lockade 228 fiskare

/
  • Vinnare av årets Öringtrofén blev Joachim Rudelius, från Järfälla. Här med tävlingen största öring. 6,14 kilo.
  • Märkt sik återutsätts i Testsboån.
  • Sik ska fångas för provtagning och märkning. Metoder utprovas. Vilken metod fungerar bäst? Not, fälla eller ryssja? Daniel Källman och Marcus Lindgren från länsstyrelsen kontrollerar ryssjan i Strömsbro.

I lördags var det en extra intensiv fiskedag längs Dalälven. I den härliga höstsolen deltog 96 öringsfiskare i fisketävlingen Öringstrofén i Älvkarleby.

Annons

Älvkarleby Sportfiskeklubb arrangerar tävlingen varje höst.

Några kilometer längre uppströms, vid Marma, avgjordes tävlingen Marmagäddan. 132 fiskare ställde upp till start i Marma. Marmagäddan arrangeras av Cecilia Grönberg och Pierre Westin.

Joachim Rudelius vann Öringtrofén. Två öringar fångade Joachim, varav den största vägde 6,14 kilo. Det är en riktigt stor öring. Därtill fångade han en öring på 2,6 kilo. De båda öringarna gav Joachim pris för såväl största totala vikt och största öringen. Den stora högg på en tubfluga i kanalen. Gäddtävlingen i Marma vanns av Team Galtarna. Deras totallängd på de tre största gäddorna var 314 centimeter. Vid gäddtävlingen återutsattes alla gäddor.

Endast 14 godkända öringar fångades under Öringtrofén. Sett till hela hösten har ovanligt få öringar fångats. 190 öringar invägda i oktober. Föregående år, mellan 2000 och 2011, har medelfångsten i oktober varit 515 öringar.

Vad beror årets blygsamma resultat på? Jag frågade i lördags runt lite bland några av älvens mest erfarna fiskare. Svaren spretade. Den enklaste förklaringen kan vara att antalet fiskare varit färre denna höst. För mycket vatten, och därmed svårfiskat tyckte någon. En tredje förklaring jag fick var att tragedin i Storfallet i augusti, när mycket fisk dog efter tappning i fallet, drabbade öringen extra hårt.

Diskussionerna om laxfisket blir alltid lite livligare den här tiden på året. Självklart måste jag då haka på. Anledningen är att fiskekvoterna för nästkommande år för några av de kommersiellt viktigaste arterna i Östersjön ska fastställas. Laxen är en av dessa arter. Kvoter spikas även för sill, skarpsill och torsk.

Fiskeministrarna inom EU beslutar hur stora kvoterna ska vara. Förslag till beslut kommer från EU-kommissionen. Kommissionens förslag fastställs i sin tur efter vetenskaplig rådgivning från Internationella Havsforskningsrådet, ICES.

I regel föreslår forskarna mycket lägre fångstkvoter jämfört med vad EU-kommissionen lägger fram som förslag till ministrarna. Denna gång föreslår forskarna att yrkesfisket ska få fånga 54 000 laxar i Östersjön under 2013. EU-kommissionen säger dubbelt upp, 108 000 laxar. Och så blev det.

Till och med Sveriges representant i ministerrådet, landsbygdsminister Eskil Erlandsson, nonchalerade forskarnas förslag till fångstkvot.

– Då Sverige har överlägset flest vildlaxälvar av alla östersjöländer har vi även mest av alla att vinna på ett hållbart fiske efter lax. Trots det röstar vår minister för ett ohållbart stort uttag av lax, säger Glenn Douglas, Sveriges Sportfiske- och fiskevårdsförbund.

– Det är mycket anmärkningsvärt att Finland ville ha större neddragning av laxkvoterna än vad vår egen minister eftersträvade, fortsätter Glenn Douglas.

Trots att politikerna lyssnar dåligt till de som sitter inne med kunskapen så har laxförvaltningen tagit några rejäla steg i rätt riktning de senaste åren. Det viktigaste beslutet är att det urskiljningslösa laxfisket i södra Östersjön, där lax från alla bestånd är blandade, har stoppats från och med 2013.

Att fiska beståndsanpassat har varit en självklarhet för alla som har lite koll på fiskförvaltning. Men det finns faktiskt politiker som nu vill att det blinda fisket ska få återupptas. Socialdemokraterna Peter Jeppsson, Kerstin Haglö och Suzanne Svensson, samtliga från Blekinge, har lämnat in en motion till riksdagen i vilken de vill att Havs- och vattenmyndigheten upphäver förbudet mot att fiska lax ute i södra Östersjön.

Tänk om riksdagen skulle ge bifall till motionen från Jeppson och hans kamrater. Det skulle vara rena katastrofen.

Mina tankar går till att vi måste hjälpas åt och göra allt vi kan för att ingen ens ska komma på tanken att vilja gå tillbaka till ett havsfiske efter lax.

Varför kan inte jag få bestämma hur vi ska förvalta laxen? Då skulle vi alla bli vinnare. Jag vet att vi, om vi vill, samtidigt kan gynna den vilda laxen, det lokala småskaliga yrkesfisket, sportfisket och bygderna runt älvarna. Vi skulle få en win win-situation.

Spaningen efter lekande lax och öring i Testeboån förra helgen gav inget resultat. Tiden var nog rätt, men det var för mycket vatten för att vi skulle se något av leken.

Nu är det siken som står på tur att leka. Många tycks instämma i att vi här i Bottenhavet har två former av sik. En som leker på kusten, och en som vid lek söker sig till rinnande vatten. Flera yrkesfiskare jag pratat med hävdar dock att det finns ytterligare sikformer.

I den nya nationalnyckeln för fisk, där den senaste kunskapen ska finnas samlad, beskrivs problemet med att artbestämma sik. Nationalnyckeln skiljer bara på två sikarter. Siklöja och sik. Samtidigt beskrivs flera andra former av sik, som exempelvis älvsik och sandsik.

I det svensk-finska projektet Intersik används begreppen havslekande sik och vandringssik. Det är minst sagt rörigt detta med olika sikar.

Intersik, som avslutades 2011, drevs av en vision om att producera kunskap om siken så att vi ska kunna vidta rätt åtgärder för att säkerställa livskraftiga sikbestånd och ett hållbart fiske efter sik. Helt klart har Intersik gett något att bygga vidare på. Är du intresserad av sik så hittar du rapporter som kommit fram inom projektet på www.intersik.se.

Den havslekande siken växer relativt långsamt och blir inte särskilt stor, normalt upp till fem hekto i Bottniska viken. Vandringssiken växer snabbt i förhållande till den havslekande siken och kan väga flera kilo.

Havslekande sik anses vara relativt stationär och vandrar sällan längre sträckor än ca 20 km. Vandringssiken rör sig över stora områden i havet, och kan vandra sträckor på upp till 500-700 kilometer.

Sik leker i Testeboån. Och de måste väl rimligtvis vara vandringssik. Tyvärr är mängden sik i Testeboån numera mycket liten jämfört med bara för ett par decennier sedan. För att samla kunskap om just Testeboåns sikar startades 2011 ett provtagnings- och märkningsprogram. Återfångster av märkt sik visar hur de rör sig ute till havs efter det att den lämnat ån. Med hjälp av genetisk undersökning på de insamlade proverna kan vi få kunskap om sikbestånden är älvspecifika. Gävle kommun är huvudman för projektet i Testeboån och länsstyrelsen medverkar.

Är du intresserad av sik och siklek. Då kan vi väl träffas på plats vid Testeboån i kväll och prata sik. Jag brukar stanna till en stund vid Vävaren nästan varje kväll nu under de två till tre veckor leken pågår. Den lekaktivitet vi kan se sker i mörker. Klockan 18 i kväll är jag på kajen vid Vävaren i Strömsbro.

BERNT MOBERG

Skriver om fiske i GD

Mer läsning

Annons