Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

...till Estlands fattiga

Annons
Uppgivenhet, möjligen stoiskhet. Det ärinte många känslor som går att avläsa ideras ansikten.

Hiv, gulsot och syfilis är en del av vardagen. I Estlandsenda kvinnofängelse i Harku söder om Tallinn lever 132kvinnor och fyra barn en dag i taget.

De flesta sitter av långa straff för grova brott,som mord. Tio år är en vanligt förekommande strafftid.Det längsta straffet som avtjänas här förtillfället är 16 år. Den yngsta fången är15 år. Bara tolv av fångarna är ester, restenär ryska kvinnor. Det var sammanbitna, tysta elever som släpptesin i fängelset för en dag.

- Som ett koncentrationsläger, blir Perslundaeleven MajaAhlbergs nästan viskande, men spontana kommentar.

Det är tolken Maire Hõbenael som har ordnat besöket.Hon säger att hon tror att besöket gått att ordnautan större problem, och kanske även det oväntadefototillståndet, tack vare att hon är god vänmed fängelseprästen, Üllar Nõlv.

- Det är viktigt att få se den här verkligheten,även om det kan vara svårt. De flesta som kommer hitär narkomaner. Det är stränga regler vad gällerdroger och alkohol här. Det räcker med att bli ertappadmed att röka i cellen för att hamna i isolering. Ändågår allt att få tag på, berättar ÜllarNõlv.

Han säger att droger är ett växande problemi Estland, liksom hiv.

- Staten visste att droger var på väg, och hiv.Ändå har man inte gjort mycket åt problemet,säger han.

I fängelset i Harku får kvinnorna ha sina barnmed sig tills barnen är fem år gamla. Då flyttasbarnen till barnhem utanför fängelset, såvidadet inte finns någon anhörig som tar sig an dem. Närbarnet flyttar måste mamman byta avdelning på fängelset.

- Det är bra för både mamman och barnet attbarnen får vara här. För mamman är det braatt ha någon att tänka på och för barnetär det naturligtvis bra att vara hos mamman. De härbarnen har det inte bättre utanför fängelset, sägerÜllar Nõlv.

Hans stolthet är en nyligen anlagd lekplats, som seraningen malplacerad ut i den annars ruffiga miljön. Närhan frågar om besökarna kan få se barnavdelningenblir det stopp. Socialchefen på fängelset hänvisartill infektionsrisken.

- Inte ens ett tomt rum, försöker han, men fåråterigen nej.

Det yngsta av de fyra barnen som för närvarandefinns på fängelset är ett spädbarn, det äldstaär fyra år gammalt.

Att arbeta som fängelsepräst innebär lågstatus, även bland präster. Men Üllar Nõlvsäger att han som fängelsepräst känner atthan behövs på ett annat sätt än som den byprästhan var innan han kom till fängelset i Harku.

Han vill visa mycket, men understryker att man måsterätta sig efter de instruktioner som ges av fängelsepersonalen.Han visar besöksgruppen till kvinnornas celler. Härbor fångarna tätt inpå varandra. Upp till 16kvinnor delar på utrymmet i ett rum. Försökenatt sätta färg på den grå tillvaron märkstydligt. Färggranna planscher och textilier utnyttjas påbästa sätt i försök att skapa ett ombonatboende.

- Åtminstone hälften som släpps ut härifrånär snart tillbaka. De klarar inte av livet utanför.

På arbetsavdelningen utför fångarna legoarbetenåt olika företag. Matsalen är en annan arbetsplats.När han visar den taggtrådsinhägnade byggnadendär isoleringscellerna finns blir Üllar Nõlvtyst. Cellerna säger desto mer. Det är trångt,smutsigt och primitivt. Sängen är en träskiva somfälls ner från väggen. Här kan kvinnornasitta inlåsta i upp till 15 dygn om de bryter mot de reglersom finns på fängelset. De har då rätt tillen timme per dygn på en mycket begränsad rastgård,ordentligt inhägnad. Under bevakning givetvis.

- Men det fungerar inte alls som avskräckande metod.Tyvärr är det så att en fånges status höjsbland de andra fångarna när hon varit i isolering.Det fångarna är mer rädda för är attförlora sina chanser till att få besök, sägerÜllar Nõlv.

En av fångarna sticker ut, ser oförstörd utoch passar inte riktigt in i den miserabla miljön. Hon ärför kvinnofängelset osannolikt välklädd. Hennefår vi prata med säger fängelsepersonalen.

- Jag försöker att inte utmärka mig, sökerinte ögonkontakt med de andra och håller mig förmig själv. Här inne kan du inte ha några vänner,säger hon.

Hon skiljer sig från de andra fångarna påflera sätt. Lea Niinepuu är en av få fångarsom sitter av ett lindrigt straff. Hon är dömd tillett och ett halvt års fängelse för bokföringsbrottoch halva tiden är kvar att avtjäna. Hon är enav de tolv estniska kvinnorna på fängelset. Hennesengelska är utmärkt.

- Jag fick en chock när jag fick domen och kunde intetro att det var sant. Jag hade aldrig gjort något olagligttidigare, säger hon.

Lea Niinepuu berättar att hon dömdes för atthon som ekonomiansvarig på ett företag inte rapporteradeatt bokföringen inte sköttes som den skulle. Hon är27 år gammal. Utanför fängelset, i Tallinn, harhon en man som hon berättar är basketproffs och en femårigdotter.

- Jag har alltid idrottat mycket, spelat basket framförallt. Min dotter tror att jag är på träningsläger.Jag vill inte att hon ska veta att jag sitter i fängelse.Hon är för liten för att förstå. Förhenne är jag ingen brottsling, säger hon.

Hon säger att hon klarar av tillvaron i fängelsetgenom att fokusera på frigivningen i januari. Hon ärkluven till besöken av vänner och anhöriga.

- Man behöver kontakten, men jag vill inte låtamina föräldrar komma hit. De skulle inte klara det.

Ibland, som nu, kommer besökare bara för att sehur det är på fängelset.

- Ibland känner man sig som ett djur på zoo närmänniskor går runt och tittar, lite kränkt, mendet är samtidigt bra att människor utifrån släppsin.

Det värsta i fängelset är saknaden efter familjen.En gång i kvartalet tillåts ett längre besökom man har skött sig bra.

- Men jag saknar även vanliga samtal, om vad som händeri världen, böcker - allt möjligt egentligen. Iblandsaknar jag bara bra mat.

Vad hon kommer att göra när hon blir fri vet honinte.

- Jag vill inte ha det jobb jag hade, aldrig mer vara ekonomiansvarignågonstans. Det vet jag. Men jag tror ändå detordnar sig med jobb. Allt blir nog bra, även om någotav det här kommer att finnas här kvar här inne,säger Lea Niinepuu och lägger handen över magen.

SOFIA ÖHLANDER

Mer läsning

Annons