Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Titti på riktigt?

Annons

Heter du Titti på riktigt eller? Den frågan är inte helt ovanlig. Jag heter Titti på riktigt så jag svarar ja. Är du verkligen döpt till det, säger folk då ofta. Jag svarar nej, jag döptes till Maria Christina, Maria för det heter alla kvinnor på mammas sida och Christina efter min vackra farmor som jag aldrig fick träffa.

Hade jag blivit en pojke skulle jag ha hetat Joakim. Nu blev det dock så att jag blev en flicka och jag har så länge alla jag frågat kan minnas kallats för Titti. Ingen verkar riktigt veta varför. Jag är en Titti. När någon frågar efter Christina är jag inte alls med på noterna, jag minns många förvirrade upprop i skolan.

För sisådär 15 år sedan tog jag Titti som tilltalsnamn, det var dumt att ha ett namn jag aldrig använde och ingen annan heller. Numera är jag Titti Maria Christina, inga konstigheter. Många har dock allt vildare idéer kring namn. Kul på ett sätt och bra att man får göra nästan som man vill. Men att vilja döpa sitt barn till Stålmannen eller Blomman i förnamn kan inte vara helt genomtänkt. Tänk dig att lille Stålmannen vill bli banktjänsteman, han kanske blir vd för Volvo eller kommer att jobba som telefonförsäljare, vilket stök varje gång namnet kommer på tal och det gör det ju ofta om man tänker efter. Stålmannen Göransson, personligt, unikt och ovanligt. Och lite korkat.

Så tycker jag, det är roligare om människan bakom namnet får göra intryck i stället för att man bara minns namnet. I USA är det vanligt att ta vanliga ord och göra till namn och det blir vanligare här också, Vilja, Tindra, Hopp, Leva och Lova. Det är läckert med namn från andra länder långt borta som tar plats på klasslistorna och på telefonlistor på arbetsplatser och fattigt är det att människor med mer exotiska namn än Erik Eriksson känner att de måste byta ut sina vackra namn med en egen historia till något riktigt svennigt för att få samma möjligheter som Erik Eriksson.

Tydligen gillar folk som gifter sig att hitta på egna namn också, för att sticka ut, bli unika, starta något nytt och förstärka personligheten antar jag. En bekant som var tandläkare och gifte sig med en guldsmed tog namnet Guldroth… Annars är det bara hitte på, gärna med en apostrof och fancy uttal. Jag är inte helt förtjust i detta som du kanske anar, jag gillar historien bakom ett namn, att jag för min familjs historia vidare, men jag är också lite nostalgisk av mig.

Och så heter du inte Svensson, tänker du. Jo nästan, Schultz är inte direkt ovanligt i Tyskland… De svenska son-namnen känns för övrigt hotade! Jag önskar att fler med son-namn i stället för att hitta på nya märkliga efternamn tog dubbelnamn och hyllade son-namnen. Olsson-Larsson är en favorit, Persson-Pettersson, Eriksson-Johansson. Underbart. Humor och personlighet i ett. En bra grej med lite vanligare namn är att man har namnsdag, i vår familj firar vi namnsdagar om vi kommer ihåg dem.

I dag har jag höga förväntningar på omgivningen, i dag är det Kristinas dag och grand finale på fruntimmersveckan. Passande… Titti däremot, hon har aldrig namnsdag. Det är ännu ett litet aber med de där lite udda namnen.

Mer läsning

Annons