Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Tolv offer per dag. Det var tunga dagar”

/

– Det var som att vara på begravning varje dag. Å andra sidan var det också delvis väldigt kliniskt, med alla obduktionsrapporter som gicks igenom; med vad offren hade på sig, vilka skador de fått och var skotten tagit. Sveriges radios Jenny Sanner Roosqvist bevakade den tio veckor långa rättegången mot massmördaren Anders Behring Breivik.

Annons

Hon är i Gävle i två dagar för att sedan återvända till Helsingfors där hon är stationerad och som är hennes andra hem av tre.

– Jag har en stuga i Hälsingland också, men när jag tänker på var hemma är så är det ändå Gävle. Här har jag bott sedan 1996. Det är här mina barn är födda och här trivs jag. Och så är det nära till Arlanda.

Vi träffas för en lunchfika. Jenny har en halvtimme. Hon är ständigt på väg och kalendern är fulltecknad. Nästa vecka väntar Danmark och en resa till Färöarna är planerad. Hennes man är hemmaman med barnen.

– Jag reste en tredjedel av tiden förra året. Min familj har ganska stor förståelse för hur mitt jobb ser ut. Men jag är jättebra på att stänga av jobbet när jag är ledig. Jag tror det är en förutsättning när man har barn. Sen är det väldigt viktigt att hinna återhämta sig. Men mitt jobb innehåller också en otrolig frihet. Ingen vecka är den andra lik och det finns så mycket som är ogjort.

Hon har inte dåligt samvete som förälder för att hon är hemifrån så mycket.

– Nej, jag är väldigt bra på att inte ha det. Jag är väldigt närvarande när jag är med barnen i stället. Skulle man gå och ha dåligt samvete för de gånger man inte är där, då skulle man ju krympa ihop till en liten kaffesump.

För drygt två veckor sedan föll domen mot Anders Behring Breivik; 21 års fängelse för att den 22 juli 2011 ha mördat 77 människor, 69 på Utøya och åtta i Oslo.

– Rättegången har präglat hela våren. Den var så lång och en världshändelse. BBC, CNN och Al Jazeera bevakade bland andra. Men medieuppbådet var störst i början och när domen föll. Däremellan var det rätt tomt. Jag var där varje vecka, men inte varje dag. Då kommer man rätt nära människor; anhöriga, åklagare, några journalister och andra.

Obduktionsrapporter för de döda avhandlades systematiskt, tio minuter till vart och ett av offren var avsatta.

– Sen var det minnesord för varje offer efteråt. Det kom upp en bild på var en på en bildskärm och anhöriga hade skrivit texter till, som ”Hon var solen i vårt liv.” eller ”Hon var den som alltid spred glädje.”. Man bara rös varje gång. Tolv offer per dag. Det var tunga dagar.

Överlevare vittnade om synen av andra som sköts omkring dem och om övertygelsen om att de också skulle dö.

– Jag blev väldigt berörd av dem, nervositeten som de kände inför att vittna, men samtidigt deras styrka. En av dem berättade hur hon träffades i handen och tänkte: ”Okej, det överlever jag”. Sen träffades hon i käken och tänkte: ”Det här är allvarligt.” När hon sedan träffades i bröstet tänkte hon: ”Det här dör jag av.”. Men det gjorde hon inte. Et annat vittne kunde berätta hur smaken av kulan kändes.

Hon säger att Sveriges radio erbjuder stöd till dem som vill bearbeta svåra upplevelser, men att hon inte känt behovet.

– Det känns som jag redan fick det tillfredsställt på plats för det var så skönt att prata med dem som var där. Det var terapeutiskt. Och precis som det kändes som att gå på begravning så kändes det lite lättare efter alla minnesorden, som vid begravningskaffet.

Men den Spotify-lista jag brukade lyssna på i mobilen då, den orkar jag inte riktigt lyssna på i dag. Låtarna är så förknippade med det där. Jag brukade gå på gymet på hotellet efteråt och sätta mig på en motionscykel med den listan i lurarna.

I början av rättegången undvek hon Behring Breiviks blick, säger hon.

– Sen en gång så mötte jag den och hade ögonkontakt ganska länge. Och jag minns att jag tänkte: ”Vad ensam du är. Och du kommer att vara ensam resten av ditt liv nu.”. Sen möttes våra blickar flera gånger. Det man slogs mest av var att han var så otroligt känslolös inför det han gjort. Han grät bara när hans egen propagandafilm visades. Han hade ibland också ett småleende på läpparna och till och med ett hånleende vid något tillfälle.

Hon säger att hon fortfarande följer några av de anhöriga.

– Det finns en story i mig som bara växer. Precis efter händelsen, den 23 juli, blev jag inringd för att åka ut till Sundvolden, där de överlevande samlades. Jag träffade en AUF-kille, som var en av dem första som simmat iland. Han letade efter sin flickvän. Det var mitt första möte med någon drabbad. Jag såg skräcken och paniken i ögonen. Då fattade jag på riktigt, tog in i hjärtat vad som faktiskt hänt. Jag fick följa med honom när han fick specialeskort ut till ön. Men jag intervjuade honom aldrig och tog inte ens hans namn. Jag skulle aldrig känna igen honom, trodde jag.

I rättssalen i somras möttes de igen.

– Jag satt på raden bakom och ser den här killen. Och jag kände igen honom. Hans flickvän var en av dem som inte kom tillbaka. Sen hälsade jag och sa att ”du kommer naturligtvis inte ihåg mig”. Han sa: ”Jag kommer visst ihåg dig. Jag har varit så tacksam för att du inte intervjuade mig där och då.”. Samtidigt är det ju ironiskt att den intervju man är mest nöjd med är den man inte gjorde. Jag gick sen på en konferens med en katastrofexpert om hur ungdomarna tyckte att de hade blivit bemötta av bland annat medierna. Då var den här killen där och lyfte fram mig som det goda exemplet. Det kändes bra.

Hon säger att journalister också kan vara stolta över att inte intervjua, att ibland lägga ner, trots pressen att producera.

– Vi ska inte intervjua människor i chock. Och vi ska också vara väldigt tydliga med om vi gör en intervju eller inte.

Det hon tar med sig från bevakningen är inte allt det hemska, säger hon.

– Jag tar med mig överlevarnas och de anhörigas styrka, otroliga livskraft och jädraranamma. Nästan alla ungdomar säger att de har blivit mer politiskt engagerade, inte mindre. En kille berättade hur han hade förändrats från att ha varit den som inte vågade prata inför klassen. Han sa: ”Har jag överlevt det här, då klarar jag vad som helst.”. Det är den styrkan jag tar med mig i hjärtat.

Mer läsning

Annons