Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tummar för guld

/
  • Foto: FRANK JULIN Håller tummarna. När damlandslaget, på nåder, fick komma in på Råsunda allra första gången 1975 var Helena Lundström från Gävle med. I dag är det annorlunda.

I kväll är det många som sitter och håller tummarna framför teven. Och om någon skrattar, kommer skrattet ur glädje och lust. Inte av löje. För damfotboll har fått status.
Helena Lundström i Gävle kommer antagligen att få sockerdricka i sina tummar. För även om hennes egen boll har blivit mindre med åren, från fotboll till golfboll, har hon alltid varit en tävlingsmänniska.

Annons
- Det är någonting med den där bollen, säger hon och plirar med ögonen.
-Man vill liksom få den dit den ska.
Hon har noga följt damfotbolls-VM på teve, inte bara Sveriges matcher, utan även USA och Norge.
- Det är så jätteroligt att få se detta på teve. Att damerna blivit accepterade och jämlika. Så var det inte då, när jag höll på.

Hon låter blygsam men Helena Lundström från Strömsbro IF har också skrivit historia. Hon var med när damfotbollen föddes på sjuttiotalet. Den första landskampen någonsin för damer spelades 1973 och två år senare när Helena bara var 15 år, blev hon tillfrågad att hoppa in. Även om fotbollen var självklar för henne, fanns det många som skakade på huvudet.
- Jag minns när vi fick tillåtelse att komma in på Råsunda första gången, berättar Helena. Innan landskampen i Finland skulle vi få träna där en gång. Inga tjejer hade varit där före oss. Det kändes väldigt märkvärdigt och stort när jag drog på mig tröjan och gick in. Jag bara stod där och gapade.
Men även det var på nåder.
- Vi fick lov att ha gymnastikskor på fötterna, så att vi inte skulle sparka upp gräset för pojkarna, fortsätter hon och leendet blir ännu större.
- Visst är det nästan lite gulligt.

Helena kommer från en riktig idrottsfamilj. Storebror Fredrik spelade elithockey och lillasyster Annika började också med fotboll. Helenas pappa Lasse hade hållit på med handboll och fortsatte sedan att träna handbollstjejer.
- Egentligen var det så att pappas handbollstjejer ville ha sommargöra. Därför drog han igång Testeboserierna i fotboll och vi andra tjejer fyllde på laget. Det var verkligen alla åldrar tillsammans på den tiden.
Det gick bra för Strömsbrotjejerna, snart hörde de till de bästa lagen i Sverige. När Helena åkte på språkresa en sommar, träffade hon en tränare från Stockholm. Han såg hennes talang och tyckte att hon platsade i landslaget. Då var hon bara 15 år. Helena som älskade fotboll tackade ja. Hon blev lagkamrat med Pia Sundhage och Anette Börjesson som var landslagets stjärnor. Helena minns att de utstrålade pondus under landslagslägren.
Året därpå var det Finland hemma och Helena var fortfarande given. Men en vecka efter den andra landskampen pajade hennes knä. Hon opererade både korsband och ledband, efter det blev det ett hattande, som hon uttrycker det själv. Ändå fortsatte hon med fotbollen, som spelare eller som lagledare under hela åttiotalet. Parallellt med fotboll, började hon träna bandy med SAIK, och fick snart en plats i bandylandslaget också.
-Det kändes lite mera stadigt för knät med bandy än med fotboll.

Helena kunde naturligtvis inte sluta jaga bollar. I början av nittiotalet gick hon över till golf. På ett sätt den svåraste sporten hittills kan hon tycka.
- Bara för att ett slag går bra, behöver inte nästa göra det alls. I fotboll kan man lära sig hur man ska göra, man vet vad som är bra. Men det är svårare att kontrollera den lilla bollen.
Annars tycker hon att lagidrotter är väldigt hälsosamma.
- Alla tjejer, och även killar så klart, borde hålla på med någon lagidrott. Man lär sig så otroligt bra saker, att samarbeta i en grupp, att lyssna på varandra och att ge och ta. Man blir ödmjuk. Det har man glädje av hela livet, även i arbetslivet.
Helena tycker att det känns som om det var på stenåldern hon spelade fotboll. Det var så länge sedan och allt var så annorlunda.
- Nu får de rehabträning, uppbackning och lära sig att äta rätt. Vi tog en varm korv i Svista på väg till matchen ungefär.
Hon skrattar igen. Det hon minns allra mest, mer än målen och passningarna, är ändå den sociala biten. Gemenskapen i laget, på träningar och på resor. Hon har fortfarande kontakt med ett gäng från sitt gamla lag. Varje lördag träffas fem tjejer från Strömsbro IF och tippar ihop. Ibland spelar de boule och ibland åker de på weekendresor ihop.
-Det är vår lilla syjunta kan man säga.
Men de syr aldrig förstås. De spelar.

Helen Granditsky
026-15 96 41
helen.grandtisky@gd.se

Mer läsning

Annons