Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

TV: Gymnastik utan sockeplast

/

Sist jag gjorde någonting liknande gick jag på mellanstadiet och hade sockeplast på fötterna. Nu ska vi vara barfota, förklarar instruktören Ted Branteryd på Gävle gymnastikförening.

Annons

Vi är en grupp på tio personer, de flesta är föräldrar till barn som tränar gymnastik flera gånger i veckan, några har själva tränat tidigare och gått med i gruppen för att damma av sina färdigheter.

Det börjar bra. Springa kan jag ju, både fram- och baklänges. Sedan blir det svårare, springa och sprätta med benen och växelvis dra upp ett knä i brösthöjd visar sig i stort sett omöjligt.

Ted ropar uppmuntrande ord och påminner om att de övriga haft några omgångar på sig att träna upp koordinationen. Uppvärmningen fortsätter i samma stil, krympa som en hund, dra grannen Emil över golvet, bromsa när Emil drar mig...

Sedan kommer madrasserna och trampetterna fram, nu ska det slås frivolter och saltomortaler, gärna med skruv. Ja, inte jag då förstås, jag får börja med att slå kullerbyttor över en plintliknande madrass med hjälp av en satsbräda.

Det känns ungefär som i simhallen på lågstadiet, några dyker på det djupa medan jag och några till harvar på med diverse flythjälpmedel på det grunda. Men inte heller nu är jag ensam, vi är faktiskt två som fortfarande har kontakt med vår självbevarelsedrift.

Ted fortsätter att uppmuntra. Nu är det dags för framåtvolter ner i foampitten, simbassängen med madrassbitar. Först från kanten, sedan via en trampett.

Det här går bra, jag börjar komma igång, självförtroendet stiger, nu kan jag simma ut på det djupa med dom tuffa. Jag tar sats för att göra en parkour-övning som går ut på att springa uppför en vinklad madrass, göra en kullerbytta på en plint, landa och hoppa ner i foampitten.

Men på plinten blir jag liksom stående på huvudet en kort stund tills Ted är framme och hjälper till. I nästa parkour-övning när man ska rulla över plinten tar jag revansch.

På studsmattan skiljer sig agnarna från vetet, några i gruppen gör dubbelvolter utan att blinka. Själv får jag applåder när jag landar på fötterna efter en framåtvolt.

Det här är någonting annat än innebandy, löpning eller skidåkning som kroppen har vant sig vid de senaste 25 åren. Du kommer nog att ha träningsvärk i morgon, säger Ted.

Jo. Säkert i övermorgon också.

Mer läsning

Annons