Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

– Ursäkta, är det här vägen till Blåkulla?

/

Alla som har åkt E4:an norrut har sett skylten. De flesta reagerar och blir ­nyfikna, men nästan ingen vet hur där ser ut. En vägbom kan förstås försvåra för en eventuell avstickare.

Annons

Men skam den som ger sig. Nyfikenhet är bra för hälsan och vi bestämmer oss för att trotsa både vägbommar och tidsbrist. Vi tänker svänga av vid skylten och leta efter Blåkulla.

Vädret är oförskämt vackert så här några dagar före påsk. Solen skiner från en blå himmel och det är mycket vår i luften.

Någonstans mellan Axmartavlan och Tönnebro ser vi skylten. Den annonserar tydligt att här är vägen till Blåkulla. Vi svänger av och bekymrar oss för om vägbommen skulle vara låst. Hur lång tid kan det ta att gå till fots? Men snart upptäcker vi att bommen är både upplåst och öppen och vi blir nästan lite upprymda.

Vi fortsätter att rulla skogsvägen fram, förbi en sjö på höger sida och några travar med nyfällda stockar på vänster. Skogen tätnar och nu börjar det pirra lite i magen. Då korsas vår väg av en annan smal skogsväg med namnet Sibirenvägen och vi förstår att nu är vi på väg ut i ödemarken. Diket växer till en djupare bäck där strida strömmar virvlar fram.

Vi upptäcker en rejäl dammkonstruktion, byggd med en bro över bäcken. På en skylt står det att härifrån regleras vattennivån i Tönnebrosjön. Strax bakom dammen glesnar det mellan träden igen och vi skymtar ett skjul. Nu måste det vara nära!

Vi rullar några meter till och kan se vägens ände. Den fortsätter rakt ut i en sjö för att abrupt ta slut i det mörka vattnet. Vi stannar i gläntan och kliver förväntansfulla ur bilen, sträcker lite på oss och tar några djupa andetag. Vi är framme i Blåkulla!

Platsen är riktigt vacker och känns mer idyllisk än farlig. Som ett naturskönt utflyktsmål och vi ångrar att vi inte tog med en termos.

En lång stenpir sträcker sig rakt ut i sjön. Den är kantad av tallar på ena sidan och björkar på den andra, som en trädallé på vattenytan. Kan det vara en häx-allé? Intill piren ligger ett äldre båthus och längst ut finns en liten plåtlåda som verkar vara en mätstation med solfångare och en mätsticka rakt ner i djupet.

Allt är ödsligt och stilla. På en ö har någon byggt en liten stuga men det hörs inte ett ljud och sjön ligger orörlig som ett svart hål. Några meter ut på piren ser vi det första livstecknet. En stor hög med bruna ovala kulor och en liten hög intill med mindre storlek på kulorna. En älgmamma och hennes älgbarn har stått och njutit av samma utsikt!

Då hör vi ljudet av fåglar på långt håll. Lätet är kraxande och vi räknar ut att det måste vara kråkor. Undrar vilket budskap de försöker kraxa fram?

Förresten, brukar inte häxor och kråkor ha med varandra att göra? Och visst brukar väl häxor vara bra på att locka till sig sina byten med hjälp av förtrollande skönhet?

Nu känner vi att tiden håller på att rinna iväg och för säkerhets skull börjar vi dra oss tillbaka. Det är med en viss lättnad vi kan konstatera att vägbommen fortfarande är öppen. Vi rullar hemåt igen, ganska nöjda med utfört uppdrag.

Blåkulla var en stämningsfull plats och kanske vi åker tillbaka någon gång. Då ska vi komma ihåg att ta med en termos. Eller kanske kaffepanna och kvast.

Mer läsning

Annons