Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vävaren bara vet hur boet ska byggas

/

För några dagar sedan var jag på långresa ut till massajernas område igen för att se om lejonet som gått dit fortfarande var där och vid liv. Strax efter att jag lämnat Seren­geti hörde jag en svag signal.

Annons

Men signalen gav mig hopp. Jag hörde den nämligen närmare Serengeti än jag gjort de senaste gångerna. Jag hittade henne vid ett vattenhål, inte långt ifrån Serengetis gräns. Dessutom fanns hennes två ungar med henne, båda levande! Redan nu har de lämnat det värsta riskområdet för att riskera att bli dödade av massajer men jag hoppas att de fortsätter in i Serengeti och hem till sitt revir.

Men man behöver inte åka långt för att se intressanta saker i Serengeti. Utanför fönstret här i vårt hus började en vävarfågel att bygga bon. Det finns en mängd olika vävarfåglar i Afrika och alla har sitt eget sätt att bygga bo. Vissa har stora spretiga bon, andra har tätt vävda bon. En del av dem gör ett långt rör som entré.

Den plommongula vävaren som har börjat bygga bo utanför vårt hus gjorde fina lökformade bon utan ingångsrör. Att se fågeln bygga dessa bon var verkligen fascinerande. Vävaren började med att fästa ett grässtrå i de tunnaste grenspetsarna som hängde ner från ett litet akacieträd.

Detta gjorde den med speciella knutar. Sedan byggde den på boet och skapade en ring. Fågeln hämtade grässtråna ett efter ett.

Ibland kom han långt bortifrån och han var alltid noga med att välja rätt grässtrå. Han valde olika bredd och längd på stråna beroende på vilket stadium bobygget var i. Ibland kom vävaren till boet utan grässtrå och verkade studera boet för att se vilken typ av strå han skulle välja. Sedan flög han iväg och kom snart tillbaka med ett grässtrå.

Efter att ringen var klar som grund började vävaren göra väggarna. Boet blev tätare och tätare. Då och då tittade en hona förbi för att se hur bygget framskred varpå hanen sjöng och spelade med vingarna för henne. När boet var tillräckligt tätt testade honan att gå in och lägga sig där, hon hjälpte även till med att hämta mjuka gräsax till inredning.

När en främmande hanne kom på besök började den byggande hannen att sjunga ivrigt och jagade snart bort den. Inte heller fåglar av andra arter var välkomna i trädet. Med tanke på hur mycket tid och möda vävaren lade ner på boet kan man förstå att han var rädd om det.

Det tog ungefär tre dagar för ett bo att blir mer eller mindre klart och ofta byggde han på två eller tre bon samtidigt. Dessa hade han dock börjat på olika dagar så de var alltid i olika byggstadier.

När en hona kröp in i ett redan färdigt bo flög han ofta dit och fäste ett extra grässtrå för att visa att han fortfarande brydde sig om boet.

I slutstadiet av bobygget snyggades fasaden till och varje nytt strå vävdes in mellan de andra och spetsen knöts sedan fast i toppen vid fästet till grenen. Jag antar att detta är viktigt eftersom boet ska hålla inte bara för sin egen vikt utan även för en hona och ett gäng ungar.

Så vitt jag vet är detta bobyggande helt instinktivt, ingen lär dessa fåglar hur de ska väva eller knyta fast grässtråna eller hur slutresultatet ska se ut. De bara vet och det verkar vara inbyggt i generna. Så när man tänker på att generna enbart är en kod för produktion av proteiner är det lätt att förundras över det exakta och komplicerade beteende som de kan åstadkomma.

Daniel Rosengren

Mer läsning

Annons