Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem tände lyset igen?

/
  • Aila Talsi känner av någon som går fram och tillbaka i korridoren utanför den stängda dörren. Hela tiden knäpper det i väggar och tak. Nu är det riktigt oroligt i huset.
  • Vi släckte varenda lampa härnere innan vi gick upp. Men när vi åkte från gården hade något märkligt inträffat.– Vad läskigt, sa Madde.
  • Ett knippe med salvia används när man vill röka bort vålnader från hemsökta hus.
  • Sören Sundqvist säger att alla som bott i lägenheten på gården har upplevt övernaturliga saker. Han tror att det kan ha att göra med en son som inte fick överta faderns butik.
  • Aila Talsi på väg in i spökhuset där vi ska stanna över natten. Uppe på övervåningen finns hundarna som jämt markerar närvaron av för mänskliga ögon osynliga gestalter.

Först en varning. Följande text är absolut förbjuden för barn under 15 år. Övriga läser vidare på egen risk. Tidigare har vi besökt ställen med lightversioner av spöken. Nu har vi övernattat på en av de platser i Gästrikland som är värst utsatt för vålnader och demoner: Åmotsgården. Som sagt, ni läser vidare på egen risk.

Annons

Kolsvart ute, regnet duggar och vindrutetorkarna gnisslar när de åker upp-ned under hela vägen till Åmot. Bara stolpar med lampor lyser upp den blöta asfalten en aning. I bilen sitter jag, Madelene Söderblom och mediet Aila Talsi. Vi är på väg till Åmotsgården, ett av de värsta spökhusen i Gästrikland. Klockan närmar sig 23.00.

När vi kommer fram hittar vi först inte gården, åker förbi och måste vända vid en kyrkogård. Madelene är ute och tittar på en informationstavla när en bil svänger in och stannar nära oss.

I den sitter Sören Sundqvist, ordförande för föreningen Åmotsgården. Han har sett GD-bilen passera och ber oss följa efter honom.

Klockan är 23.16 när vi kliver in i Åmotsgården.

– Alla som bott här har upplevt något övernaturligt, säger Sören Sundqvist.

Föreningen använder sig av nedervåning och hyr ibland ut den till olika evenemang. På övervåningen bor en familj med hundar som ofta markerar närvaron av något som mänskliga sinnen inte kan förnimma. En bror till kvinnan i familjen ska under ett besök ha hört någon, eller rättare sagt något, klampa omkring i bostaden.

– Det är däruppe man upplever som mest, säger Sören.

Han visar trappan där en gitarrist på väg ned till undervåningen mötte en gammal dam med grått hår. När gitarristen väjde åt sidan försvann damen i tomma intet.

– Efteråt var gitarristen mycket skärrad, säger Sören.

Han berättar om en kvinna som bodde där på 40-talet. Som liten var hon med om att tavlor oförklarligt föll från väggen samtidigt som hon såg tre gråhåriga damer spatsera omkring. En gång mötte hon dem på byn också och när hon följde efter dem var de hux flux borta.

Sören kokar kaffe åt oss i perculator och dukar fram bullar och kakor i korg.

Aila har under tiden gått omkring i huset på egen hand. Nu säger hon:

– Jag hörde en kvinnoröst som sa ”Rädda mig”. Jag får en känsla av det kryper i väggarna, att det är oroligt där. Jag känner att någon går omkring här och är missförstådd. Jag kom att tänka på namnen Stig och Sixten. Säger de namnen dig någonting?

– Min bror hette Stig, han är död nu. Han bodde här, säger Sören.

Nu måste Sören gå.

– Ni släcker väl lysena och slår igen dörren när ni lämnar huset, säger han.

Ensamma kvar vi tre nu. Aila hör en kvinna som ropar hallå hela tiden, ett rop från övervåningen.

Hon vill dit, känner att där händer mest. Men familjen ligger och sover däruppe.

Aila menar att alla människor har med sig en slags guide, ett osynligt väsen som stöttar och ger goda råd.

– Guiden kan till exempel vara en släkting som gått bort, säger hon.

– Har också jag en guide med mig? frågar jag

– Ja, när vi var på Engeltofta, när du hade svårt att lyssna på mig, då såg jag din guide, det var en kvinna, hon stod bredvid dig.

Ibland får Aila i uppgift att befria bostäder från väsen som hemsöker dem. Ett dylikt uppdrag var hon på i Gästrikland för tre veckor sedan. Hos en man som bor ensam i ett hus.

– Hela den dagen hade jag ont i ryggen. När jag närmade mig hans hus blev värken värre. Handen domnade bort också. Så mötte jag honom och förstod att jag kände av hans krämpor. Han hade en gubbe i sitt hem som inte alls var rolig. En man som hörde till platsen, inte till honom. En riktig surgubbe var det, vrång och butter. Gubben gjorde att det inte gick att sova där om nätterna.

Nu skulle hon få bort gubben.

Hon började med att fokusera tanken på ljus tills det kom emot henne framifrån. Då, i ljuset, fick hon en bild av gubben.

– Jag såg hans klädsel och att han hade en bössa med sig. Han vände sig om mot mig och såg jättesur ut. Sen försvann han. I exakt samma stund var det som om alla fönster öppnades och luften blev lättare att andas. När husägaren kom upp frågade han också om jag hade vädrat.

Åmotsgården igen. Vi går husesyn och hamnar på undervåningen. Här finns ett stort dansgolv och en scen med tunga draperier. Ett piano på scenen, nedanför en bar.

Aila hör hela tiden melodislingor som ingen annan hör. Hon känner av en kvinna som gärna vill stå i centrum, spexa och underhålla. En riktig teaterapa som tar illa upp om någon annan tar hennes plats.

– Hon har förmedlingen haft 50-års kalas här. Jag får jättemycket av färgen rött till mig. Hon är utklädd till spansk flamencodansare. Det känns som om hon har fått skulden för en brand, säger Aila.

Innan vi går upp igen släcker vi alla ljusen därnere. De slås av från ett elskåp i en skrubb.

– Vad lustigt det ser ut när två lampor släcks i taget, säger Madde.

När vi tar trapporna upp är det alldeles kolsvart i salen och på scen.

Nu rensar vi bordet från kaffe och bullar. Vi släcker alla lampor och tänder levande ljus som börjar fladdra och visa skuggor i rummet.

Vi ska ha seans.

Aila ber oss andas inte djupt och slappna av. Efter en stund får Aila kontakt med någon som påminner om Ria Wägner, en kvinna som hade ett kockprogram på 70-talet och brukade vinka baklänges vid programmets slut.

Aila:

– Den här kvinnan är storvuxen, har stor barm och gillar att laga mat, mycket mat. Hon vill säga till någon av er att ni ska se upp så det inte går som för er mamma, har att göra med alkohol. Känns kvinnan igen?

– Nej, säger jag och Madde.

– Hon har en relation med en man som får mig att tänka på Lilla Fridolf och Selma.

Nu knäpper det konstant, högt och tydligt i väggar och tak.

– Oj, jag såg en skugga vid dörren, någon springer fram och tillbaka i korridoren därute, säger Aila.

Aila berättar att hon första gången upptäckte sina synska egenskaper när hon var hon sju år och lekte på rummet med klippdockor.

Då kom hennes döde morfar på visit genom väggen. När Aila berättade om händelsen blev hennes mamma sur och sa att hon hade livlig fantasi.

– Men barn är bara mer mottagliga för sånt som vuxna lärt sig att inte finns. Jag har alltid haft stark intuition och fått reda på saker som jag inte borde ha vetat.

Medier brukar använda salvia när de ska röka bort onda andar från hemmen. Nu tar Aila fram en stor påse med den starkt doftande kryddan.

Så fort hon öppnat påsen säger hon:

– Hörde ni i korridoren, det lät som ett rassel.

– Jag trodde det kom här inifrån, säger Madde.

– De som går igen gillar inte salvia, säger Aila.

Själv hörde jag ingenting.

Nu börjar det bli riktigt kyligt i rummet och vi ryser medan vi känner och luktar på salvian.

– Mellan tre och fyra är riktiga spöktimmen, inte efter tolv, säger Aila.

Fastän elementen är varma blir det allt kallare i rummet. Och tystare, mindre spöklikt. Aila upplever det som lugnare.

Vid halv fyra börjar vi packa ihop och städa efter oss.

När vi slagit igen ytterdörren tar Madde några bilder och så sätter vi oss i bilen och kör därifrån. Plötsligt får vi se att det är tänt på undervåningen.

Vartenda lyse har slagits på!

– Vad läskigt, säger Madde.

– Kvinnan fick sista ordet ändå, säger Aila.

 

Mer läsning

Annons