Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Veteranerna kan aldrig glömma

Annons
I skuggan av ett krig

Ett par glada, bruna ögon och en framsträckthand är det första som möter mig när jag stigerombord på "Karelenbussen" i Helsingfors. Den som hälsarså vänligt är Eskil Granlund från Långåminne,en av de svenskösterbottniska frontveteraner, som under envecka ska lotsa oss runt i krigets spår.

De andra är Karl Nymark från Oravais och Kurt Westfrån Esse. Alla var de med under de fasansfulla slutstridernapå Karelska näset sommaren 1944, och klarade livhanken.Nu är de runt 80 och delar gärna med sig av sina minnen.De svarar oförtrutet på alla frågor och berättarom händelser och platser.

Det finns också sådant de inte talar om, minnensom är så svåra att vi aldrig får del avdem.

En fråga som ofta sysselsätter den som överleverär: Varför fick just jag leva när andra dog? Tacksamhetenöver att leva kan ofta behäftas med en känsla avskuld.

Detta är säkert sådant som frontveteranernamången gång funderat över.

- När våra kamrater flög i bitar och dog framförögonen på oss, då var vi inga tigrar, sägerKarl Nymark. Då är ingen hjälte.

Han var inskriven i arméns rullor i fyra år ochåtta månader. Den 12 mars 1940, dagen innan vinterkrigetslutade, blev han inkallad. Då var han 19 år.

Han placerades i artilleriet och var med och höll ställningarnavid Systerbäck under fortsättningskriget. Följaktligenkom han att tillbringa sina bästa ungdomsår i uniform,liksom så många andra av Finlands unga män.

Kurt West, som föddes 1923, blev inkallad 1942. Efternågra månader av relativt lugn hamnade han i stridslinjernavid Svirfronten. Kakostriderna i november 1942 blev ett riktigtelddop och ett bittert minne av stupade kamrater från hemtrakterna.

Försommaren 1944 flyttades det finlandssvenska regementetIR61:ans styrkor vid Svir över till Karelska näset eftersomFinland fruktade ett ryskt storanfall mot försvarslinjernapå näset.

Kurt West ingick i 61:ans 3:e bataljon, 11:e kompani.

Han berättar att soldaterna höll på och hjälptecivila med jordbruket när Röda armén gick tillanfall på bred front den 10 juni 1944. De finländskaförsvarsställningarna bröt samman.

Viborg föll den 20 juni. Armén var i upplösningstillstånd.Allt var ett kaos. På vägarna var det fullt av flyendecivila och retirerande soldater, som tyckte att "svenskarna" vartokiga som var på väg mot fienden.

Kurt West berättar att hans kompani hade order att tasig till Tienhaara by över järnvägen. De kom tillen gård, som övergivits i all hast. Till och med matenstod kvar på bordet.

De hittade några får som de slaktade och börjadetillreda - kött var en bristvara. Plötsligt fick deorder att fortsätta.

Köttet var inte klart och de bestämde att tre mänskulle stanna kvar och avsluta koket.

En av dem var Kurt West.

De packade ner det färdiga fårköttet i kappsäckar,som två av dem bar på axlarna. Den tredje tog handom vapnen.

På kvällen hittade de sitt kompani, som hade börjatgräva ner sig. De ställde köttet under en storgran. (Det gick okända öden till mötes.)

- Och där, under stenen där, kröp jag och Brännbackain för att försöka sova, men det var så trångtatt Brännbackas fötter stack ut, förklarar KurtWest och pekar på en av stenarna en bit ifrån därhan står.

Han har nämligen tagit oss resenärer med ut i skogenför att på plats berätta om krigets slutskede.Skillnaden mellan då och nu är att det mesta av skogenvar bortskjutet då.

Han fortsätter sin berättelse om hur helvetet brötut klockan sex på morgonen. Ryssarna gick till anfall översundet och sköt 15 000 granater mot 61:ans område.

- He' braka' och small. Flisorna yrde och Brännbackahade fötterna ute.

Strax efter sju upphörde anfallet. Sanitärerna hadefullt upp. Många liv hade ändats. De som var kvar urtre plutoner slogs ihop till en.

Ordern löd: Till broarna!

- Det var början på den långa dagen i 11:ekompaniet, säger Kurt West.

De vadade i vatten upp till knäna på väg motbroarna, där fienden kom över.

- Ryssarna fick in en fullträff på en av vårakamrater. Det blev inget kvar av honom. Sedan hittade vi en arm,som vi grävde ner här. Men det var bara att fortsätta,vi skulle till varje pris jaga bort ryssen.

Och så här fortsätter hans berättelse:

"Borta vid kosackstenen i Tienhaara, från andra sidanbanvallen hördes plötslig ett väldigt brummande.Det ryska bombflyget, 50 plan, var på väg och vi förstodatt de skulle bomba 61:an.

Det blev tyst. Oändligt tyst i hela regementet. Allaförstod att nu var det kört.

Jag låg på rygg och räknade planen, men defortsatte längre bort och bombade Tienhaara by, därvårt underhåll började brinna.

Anfallet efter banvallen fortsatte. Ryssarna på uddenlyckades vi köra bort, men när vi skulle tillbaka regnadedet hela tiden granater bakom ryggen på oss som en matta.

När anfallet nästan var över träffadesen av de våra av en granat och flera sårades. Jaglåg själv i en grop när en granat hamnade påkanten och exploderade. Jag svimmade och vet inte hur längejag låg där innan jag vaknade till. Jag hade fulltmed skräp, jord och stenar över mig. Mitt snabbeldsgevärvar söndertrasat.

Alla mina kamrater var borta. Jag var ensam kvar påudden. Det sköts bakom mig. Vart skulle jag ta vägenutan vapen?

Jag beslöt att simma över till 3:e bataljonen somjag visste var de höll till och gömde mig i vassruggarna.Då fick ryssen syn på mig och det var bara att dyka,fullt klädd och i stövlar.

Jag tog mig över till de våra men insåg attdet kunde bli problem eftersom jag kom från den ryska sidan.

- Om de tror att jag är en ryss skjuter de mig, minaegna, tänkte jag.

Det gick bra, men 50 år senare fick jag vet att en österbottninghade mig på kornet, när chefen sa: Skjut inte! Detkan vara en av våra egna.

Småningom hittade jag tillbaka till mitt kompani ochmötte dem som fortfarande var kvar. De trodde att jag vardöd och en essebo hade genast skrivit hem att 'Kurt har stupat'."

- Ja, det var en lång dag för 11:e kompaniet ochför hela 61:an, men ryssarna tog sig inte över, slutarKurt West sitt berättande.

När jag någon månad efter Karelenresan ringerupp Kurt West, säger han att han just samma dag fåttbilder från TV4 (ett team därifrån var med påresan).

- Jag kom då att tänka på alla kamrater,som måste sätta livet till. Speciellt vissa gångerär det som den kommer över en, saknaden efter kamraterna.

Eskil Granlund hör till samma årskull som KurtWest. Han blev inkallad den 2 januari 1942 och hamnade förstvid Svirfronten och sedan på Karelska näset.

- Det är ett Guds under att jag har livet i behåll,säger han. Jag borde ha varit död flera gångerom. Folk omkring mig bara mosades sönder.

Han berättar om de förluster hans enhet led pånäset. De värsta förluster någon haft. Inomtio dagar stupade och sårades 90 procent i hans kompaniinom IR13.

- Vi skickades ut som kanonmat fast allt redan var förlorat.Fronten var i upplösning, men befälet tyckte att nuskulle motståndarna få se. Det var självmordatt lyda order.

Jag hör upprördheten i hans röst nu nära60 år senare.

- Krig är fruktansvärt kallt, fortsätter han.Befälen kan vara hur tokot som helst. De ser bara siffror.Den lilla människan är inget värd, har inget värde.

Han minns cyniska, föraktfulla uttalanden, som han tyckeratt jag inte ska skriva ner.

- De unga, de klena, de uppgivna, de små, de som utfördejobbet, de som förband och bar bort sina sårade, desom stupade, dem kommer ingen ihåg,säger han uppgivet.

- Ingen vill tala om det här, hur det är att varai skottgluggen, hur det känns att se ögonen påden sårade, när han förstår att han blirlämnad, eller när kamraten bredvid får en kulai huvudet och hans hjärna rinner ut över mina kläder.Det är sånt jag skulle vilja att folk fick veta, sägerhan.

Mer läsning

Annons