Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi har blivit bättre föräldrar

Annons
GÄVLE

Cecilia Rydéns son Robert fick diagnosen DAMP närhan var fem år. I dag är han 13.

- Robert har hjälpt oss att vara bättre föräldrar.Om vi inte hade fått diagnosen hade vi inte lärt ossallt det vi vet i dag. Då kanske jag själv hade tycktatt Robert var en ouppfostrad unge. Så hemskt är det.Kunskap är inget som flyger på någon, sägerhon.

Cecilia Rydén är en av föreläsarna påsymposiet på Folkets hus i Sandviken i morgon. Dåberättar hon hur det är att leva med DAMP i familjen.

- Jag har aldrig känt att tillvaron varit begränsadeller att vi fått försaka något. Tvärtomhar det varit berikande. Man måste bara vara förbereddoch planera saker på ett annat sätt än närdet gäller andra barn. Man får ta en sak i taget ochlära sig att inte vara så orolig, säger hon.

Mild grad

Hennes son har en mild grad av DAMP. Hon sägeratt hon själv inte hade märkt några problem förränpersonal på Roberts förskola förde saken påtal. Hon blev förvånad, men säger att hon intereagerade negativt.

- Jag tyckte det var bra att de lagt märke till det ochatt de hade kunskap om det. Själv hade jag inte tänkttanken, men jag hade tänkt på att Robert i lekar oftafick en särskild roll av de andra barnen, som hund till exempel.Barn med de här problemen används mer i lek och umgängeän de deltar, säger hon.

Chock för många

Många föräldrar blir chockade avbeskedet att deras barn har DAMP.

- Jag tror att många föräldrar har svårtatt acceptera det och kanske förnekar det. Eftersom det finnsteorier om att det ska bero på miljö eller uppväxtär det lätt att klandra sig själv. Men en diagnosär viktig för att få hjälp, säger hon.

Robert har en så kallad resursperson som stöd iskolan.

- Jag vet att det finns andra barn som behöver resurssom inte har. De kanske egentligen behöver stödet ännumer än Robert gör, säger hon.

Hon säger att hon läste allt hon kom över omDAMP när hon fick diagnosen. Ett år före Robertsbyte av skola när han skulle börja sjuan skrev hon brevtill skolan.

- Jag ville tala om att han hade de här problemen ochvad han behövde så att de skulle vara förvarnade.Personalen i skolan har sagt att de tyckte det var bra att fåveta innan, så att de kunde vara förberedda och ordnadet som behövde ordnas. Engagemanget är viktigt, sägerhon.

De flesta förstår

Hon säger att de flesta i dag har förståelseför Roberts svårigheter och viss insikt om vad DAMPär. Det finns öppenhet och vilja att lära. Menhon har även mötts av negativa attityder.

- Jag har fått höra att han är ouppfostrad.Det är jobbigt, och då kan jag ju bara försökaförklara. Men visst tycker jag att människor kan varaokunniga och snara att döma.

Hon säger att det är viktigt att inte stirra sigblind på problemen.

- Robert är ju samma unge som han var innan diagnosen.Han är som andra barn. Det är bara det att mycket ärförstärkt. Han är impulsstyrd. Kommer han pånågot, då ska det hända med en gång. Hanlever på en annan vakennivå och tar in intryck helatiden. Ibland tänker jag att han är mer normal änvi andra.

Mer läsning

Annons