Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Allra bästa barnteater!

Det är verkligen en fars! Tänker jag som inte kan räknas till de förtjustas skara när det gäller den genren... Men med Hans Kellerman som upphovsman blir det förstås inte som något annat. Han driver medvetet, men kärleksfullt eller åtminstone inte elakt, nästan lite fascinerat, med farsens stereotyper, förvecklingar javisst men särskilt då dess yttre ram, dörrspringsscenografi och plötsliga cupletter, här ställs vi inför en mängd dörrar som alla öppnas och stängs och öppnas igen och, ja ni fattar.
Jag älskar verkligen Hans Kellermans scenografi, eller scenrum – här alltså en kasperteater med alldeles för många dörrar – där tillåts det mesta som ett tillvarons tecken och byggs upp ur en given enkelhet och som så många gånger förr blir verkligen allt förvandlat, förvanskat, förvecklat – och magiskt.

Men det börjar som sig bör med dockorna, fyra är de och växer ur lådans magi upp till verkliga människor, människor i mänskligheten, skådespelare i skådespeleriet, ”utan makt eller kontroll, satta i en roll”. Anas inte här också lite klädsam, kellermansk teaterkritik? Kritik av en teater som har alltför långt till skratt – eller den som inte har annat än gapflabb att erbjuda?
Olika är de, dockmänniskorna, görs med precision av de fyra Skottarna: Marie Skönbloms marängliknande varelse som visar sig ha annat än socker i huvudet, Kalle Zerpes veliga, truliga långskånk – ”vahettere?” –, Ove Andersson (som han utvecklats i det här gänget! Förr såg jag honom ”bara” som musiker, inte mer!) underbart osäkra kappvändare – ”...eller...?” – och så Hans Kellerman som den som styvnackat och förnumstigt (nåja!) upprätthåller dockspelarens veto över varje fråga eller egen tanke i dockgruppen.

Kellerman låter med elegans alla språkliga tics ramla ner över oss, spränger in dem från alla håll i det som från början inte var särskilt absurt, han vårdar det där magiska mellanrummet med all rätt. Liksom att låta samtliga ”delföreställningar” brista ut i en sång och hertig Quattro Stagioni di Vivaldi blir avslöjad som den bluff han är, puh! Med små medel kan man göra klädbyten till en konst och stundtals känns det som om det är ett 20-tal människor på scenen i stället för fyra.

Men även om de hoppar i och ur roller fortare än dörrarna stängs så får de mig att tänka på Commedia dell'arte, den italienska farsens (och dock- och kasperteaterns) givna galleri av rollfigurer, typerna är inte de samma här men som i en parodi på parodin, liksom. Man måste alltid vakta sina lager när man ser Kellerman! Dessutom går det igen i Marie Skönbloms karaktär eftersom det var just i Commedia dell'arte (som var den första västerländska teaterformen som tillät kvinnor på scenen) som de kvinnliga typerna oftast var de harmoniska och smarta, männen oftast slashasar och tjuvar...
Den Magiska lådans musik är ett ljuvligt mischmasch av 80-tals blippande Yazoo, klassisk skönsång (Marie Skönblom igen) och rövarbandets oförglömliga nytextstolkning av ”Jag har hört om en stad ovan molnen”.

Slutet är en absolut in- och utgångsexcess, ett maratonlopp i att ” springa i dörr” – och aldrig brister det någonstans!
Det är inte bara teatermaskinen som exploderar på riktigt i föreställningen, hela den uppfinnarlusta och glädje som Skottes kan stå för kommer här till sin rätt. Och det slutar som det börjar, med dockorna. Och jag tänker, bland både sagoprinsessor och vuxenskratt, att så här kan barnteater också vara, ja, när den är som bäst.