Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kapitel 11

Annons

Det var en drömdebut. Att springa in på ett fullsatt Råsunda där den fanatiska hemmapubliken hade väntat i ett och ett halvt år på att få uppleva just det här ögonblicket, kan man tänka sig något mer eggande och nervpirrande sätt att debutera i allsvenskan? AIK var nykomlingar, men inte vilka nykomlingar som helst utan ett förväntat topplag. De hade alltid varit det, nu hade de varit på dekis i några år men den tiden var över nu. Ett år i superettan hade varit ett smärtsamt reningsbad, men det hade haft sin verkan och nu var man på gång igen. Biljetterna hade varit slutsålda i minst en vecka trots att det bara var pissiga Gefle som kom på besök.

Det var AIK-feber i Solna och faktiskt lite i resten av Sverige också. Experterna var överens. AIK skulle kriga om guldet, Gefle skulle åka ur. Premiärmatchen var symbolisk. Det var de gamla anrika allsvenska lagen, representerade av AIK, som skulle visa lantliga uppkomlingar som Gefle var skåpet skulle stå.

Ola Jönsson trodde inte på experter. Han sa bara:

”Gå ut och visa dom vilka som är nykomlingar och vilka som är etablerade i allsvenskan.”

I bortalagets omklädningsrum satt Jesper Mikkelsen för sig själv och muttrade på danska ner i golvet. Kamerunierna satt och vred sig på bänken, rastlösa som fjärdeklassare när solen skiner in i klassrummet, och småtjafsade med varann. Gabbe och Stefan satt i mitten och tittade rakt ut med stenhårda blickar. Jag satt i ett hörn, med en handduk över huvudet, blicken på mina skor och totalt illamående. Jag hörde dånet från publiken, det var säkert 30 000 pers därute, varav max tvåhundra pers höll på Gefle. Jag kände mig som i Gladiator. Det här var Colosseum i Rom, och jag var en slav på väg att kastas till lejonen. Jag var så nervös att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Och jag var uttagen i startelvan.

Först hade det känts skitkul, som en blandning av nervositet och rå adrenalinspänning. Det var mitt mål som nåddes, min dröm som gick i uppfyllelse på Råsundas halvtaskiga aprilgräsmatta. Men det kändes inte kul längre. Bara nervöst.

Jag tittade mig omkring. De andra killarna verkade tycka likadant. Vi var en samling bleknosta bönder som hade kommit till nationalarenan på semester. Ljudet från Råsundas klack ekade ända ner i omklädningsrummet, och det lät som om den krävde vårt blod. Jag sneglade på Gabbe Wikman. Han såg ut som Russell Crowe i synen, hade knutit båda händerna och såg ut att vilja svara ”Kom hit och ta det”.

Den jäveln är förväntansfull. Han vill ut och kriga!

Själv var jag säker på att jag skulle spy.

”Hur är det med dig?” frågade Stefan Södergren som kommit fram till mig. ”Nervös?”

”Skiter björnen i skogen?” sa jag med darrande röst.

”Jag hajar”, sa Stefan nästan ohörbart. ”Jag har också varit där. Det löser sig.”

”Gör det?”

”Gå ut och känn på gräset. Lukta på det.”

”Det kan man inte göra hemma va?”

Strömvallen hade konstgräs – ett av många argument motståndarlagen förde mot vår hemmaarena.

”Det luktar inte så mycket där. Men här luktar det. Vet du vad det luktar?”

”Näe. Jag har aldrig varit här förut.”

”Det luktar precis som vanligt jävla gräs. Och vet du varför? Jo, för att det är en vanlig jävla fotbollsplan. Finns inget speciellt med den alls. Det är precis en likadan plan som dom planer där du gjorde en helvetes massa mål förra året.”

”Men publiken…”

”Ge dom en ny favorit. Eller få dom att hålla käften. Du vet att du kan.”

Han såg så bestämd och så mild ut på samma gång att jag inte kunde låta bli att dra lite på munnen. Det var ju sant. Jag visste att jag kunde. Stefan ruskade tag i mina axlar, det var ungefär som en kram fast manligare, samtidigt som Ola sa några uppmuntrande ord inför matchen.

”Vi var underdogs hela förra året”, avslutade han efter några mantran om löpvägar och omställningar som alla hade hört tusen gånger. ”Ingen trodde på oss, men vi fixade det. Ingen tror på oss i år heller, och vi ska peka finger åt dom i år igen. Eller hur? Och vi börjar här och nu. Okej grabbar?”

”Okej som fan!” skrek Gabbe. ”Nu går vi ut och gör kattmat av Gnaget!”

Kamerunierna började fnittra. Gästrikegrabbarna klappade om varandra. Och klumpen i min mage började lösas upp. Det var dags att gå ut genom spelargången, ut bland AIK-spelare som såg ut som Gabbe allihop, en samling atletiska och bestämda män med ett kroppsspråk som sa ”Jag kan döda dig om jag vill” och en blick som sa ”Jag vill”. Själv såg Gabbe ut som vanligt inför match, med högburet huvud, utspänd bröstkorg och en fältherres ansiktsuttryck. En iskall blå blick, fyra dagar gammal skäggstubb och hela hans uppenbarelse sprakande av en jääävla attityyyd.

Och ett öronbedövande vrål från publiken.

SHA-LA-LAAA-LA! SHA-LA-LAAA-LA! HEEEJ AAAIIIKÅÅÅ!

Och en slantsingling: Gabbe vann och valde avspark.

Och däremellan en blyg och lite stukad Emil, sittande på huk framför vår avbytarbänk, med en grästuva i nypan. Det var precis som Stefan hade sagt: vanligt jävla gräs. Jag vände mig om och tittade på den svartgula folkmassan, återvände till gräset – och plötsligt var jag bara så otroligt fnittrig.

Allsvensk debut. Mot AIK på ett fullsatt Råsunda.

Det blev inte större än så här.

Och så var det inte större än så här!

Jag sprang in på plan som siste spelare i Gefle IF:s startelva.

Matchbilden blev precis sådan som alla hade sagt. AIK var vana vid att driva spelet från säsongen i superettan, och publiken och den uppdämda längtan efter allsvensk fotboll drev dem ännu längre, till en anstormning mot vårt mål. Det var spel mot ett mål, till och med jag och Felix spelade bara försvarsspel och det var bara AIK:s målvakt och mittbackar som var på deras planhalva. AIK höll boll, passade boll, dribblade boll, och Gefle backade hemåt och tätade sin defensiv. Ville man se rolig fotboll, och det ville publiken, skulle man titta på AIK, och det gjorde publiken. Men några mål fick de inte. Stefan Södergren på plats i straffområdet och Gabbe Wikman rakt framför honom släppte ingen jävel över bron. AIK tvingades att försöka komma runt på kanterna, där de slängde iväg inlägg som Stefan och Andreas tog hand om, utom de få gånger som de landade rakt i famnen på Jesper eller studsade på en AIK:ares fot och sedan käpprätt åt fel håll. AIK fick hörnor och la dem i ett kompakt ljusblått försvar. De fick frisparkar med sig och la dem i ett kompakt ljusblått försvar.

Och så, just på en sådan frispark, som studsar på någon i muren och sugs upp av Joseph Malboum, vände det plötsligt. Felix stack direkt, trots att han inte visat någon större löpvilja på träning var han snabb som en hundrameterslöpare. Jag stack med, breddade till höger med AIK:s vänsterback i hasorna. Joseph slog en perfekt Arash-passning rakt framför Felixs fötter. Felix gav bollen en lätt petning, axade ifrån backen, hann upp och sköt ett behärskat skott. I mål.

Det var 1–0 till Gefle. Publikens plötsliga tystnad lät som ett vrål. Vem kunde ha väntat sig det här? En lysande kontring, ett perfekt Gefle-mål som hämtat ur Ola Jönssons pärmar. Ola vevade med armarna och en extremt liten bortapublik skrek sig blå borta på sin kant.

Sedan lugnade anstormningen ner sig. AIK saktade ner spelet, flyttade ner laget lite, blev mer avvaktande, som om de inte vill ge Gefle chansen att göra om konststycket. Men man malde på, fortsatte att äga bollen men stångade sig inte blodiga mot mittförsvaret något mer. Det var som att man väntade på misstag.

Misstaget kom i den trettiofjärde minuten. Det var Gabbe som tog i för hårt, stämplade en AIK-anfallare på väg igenom. Gult kort, farlig frispark, alldeles för hårt dömt men publiken på Råsunda var överlycklig över sin inverkan på domaren.

Skottet tog i muren och studsade ut. AIK:s brasse Almeida, som hade gjort succé i norska Tippeligan året då jag gjorde succé i division 2, snappade upp bollen och gjorde någonting som jag var tvungen att se tre repriser för att förstå.

Jävlar i havet. Den där finten måste jag lära mig.

Vårt försvar hade inte tre repriser på sig. Bollen gick typ tvärs igenom Andreas ben, och innan vi visste ordet av var Almeida igenom, Stefan var på väg mot honom snett bakifrån men var inte i närheten av att hinna. Almeida gick runt en gapande Jesper som om han aldrig hade gjort något annat i sitt vuxna liv än att gå runt målvakter, och gav bollen en lös bredsida mitt i det öppna målet.

Råsunda dränktes i publikvrålet. Det var 1–1 och AIK:s bollskickliga lirare hade precis givit det beryktade grisförsvaret från Norrland en läxa.

Intrycket stod sig till halvtid.

”Känns det bättre nu?” frågade Stefan när vi kommit in i omklädningsrummet.

”Jo, klart bättre.”

”Fick du röra bollen nåt?” frågade någon annan.

”Inte mycket. Stod offside nån gång, räknas det?”

”Knappast.”

”Hur känns det själv, Stefan?”

”Rätt bra. Men fy fan för den där Almeida. Hur i helvete bär han sig åt?”

”Grabbar, ni har skött det rätt bra”, kommenterade Ola Jönsson. Första halvtimmen hade vi dom. Dom hade boll, men dom kom ingen vart. Vi fick dom dit vi ville och som vi ville, och målet var fantastiskt. Sen tappade vi dom, vi lät dom ladda om. När dom gör så där och försöker dra ner tempot, då ska vi sätta press. Upp med mittfältet, låt dom inte ta tid på sig. Om inte dom agerar som vi vill, då ska vi agera istället!”

Mummel.

”I nästa halvlek vill jag se mer av den första halvtimmen.

Ut och kör nu!”

Ola Jönsson fick inte som han ville. Det är det typiska med fotbollen: man kan drilla sitt lag som en koreograf, tills spelarna kan sina löpvägar och formationer utantill i sömnen. Men väl ute på planen går det inte alltid att bete sig som kuggar i lagmaskineriet. På ett sätt är det väldigt skönt att det är så.

Men just nu kändes det inte så skönt. AIK började rinna igenom gång på gång. Jesper fick göra några riktigt svettiga räddningar, och de danska svordomarna yrde över vårt straffområde. Det blev fler hörnor till AIK, och de började se farligare och farligare ut. På en hörna hade vi en kontringsmöjlighet, men det var jag som fick bollen och hade en sextiometerslöpning med boll framför mig, jag lyckades hoppa över den första glidtacklingen men en annan back hann upp mig och avslutade resolut mitt fåfänga försök.

När det var en halvtimme kvar bytte AIK ut en mittfältare mot en anfallare till, samtidigt som nummer tio, brassen, gick ner i någon slags släpande forwardsroll. Vi var tvungna att svara genom att släppa ner Gabbe så att han nästan satt i knät på backlinjen, och så hade AIK hela mittfältet för sig själva. Det dröjde tio minuter innan de var igenom igen, plötsligt hade de två gubbar plus bollen innanför vår backlinje.

Jesper var chanslös.

Och publiken i extas.

SHA-LA-LAAA-LA! SHA-LA-LAAA-LA! HEEEJ AAAIIIKÅÅÅ!

Ingenting var Jespers fel den här dagen. Han gjorde en bragdmatch, plockade fyra fem lägen som borde ha varit mål, däribland ett friläge för Almeida precis efter deras 2–1- mål. Det var nog ingen annans fel heller, det var nog bara de som var ett bättre lag. Med tio minuter kvar av matchen började jag summera min insats: jag hade inte gjort så mycket, men jag hade inte gjort bort mig heller.

Det var inte debuten jag drömt om, men jag hade ingen anledning att gå hem gråtande heller.

Just när jag var klar med summeringen kom Gabbe fram till mig och väste:

”Det är inte klart än!”

”Men… jag…”

”Käften! Det är inte klart än!”

Alla i mitt liv verkade kunna läsa mina tankar. Det var lite irriterande.

Men å andra sidan hade han ju rätt. AIK hade slutat trycka på, de drog sig tillbaka för att stänga matchen och verkade mest vilja täcka mittfältet. Som om det skulle hjälpa. Vi gav väl fan i mittfältet. Vår spelidé var långbollar från backlinje till anfall, och vid en av dessa långbollar från Andreas sket en AIK-försvarare knäck och sparkade ut bollen till hörna fast han lugnt hade kunnat vända om och skicka upp den på mittfältet.

Det var kanske två, tre minuter kvar till full tid. Vi var trötta. Men vi hade vår hörna, vi hade vår chans. Gabbe Wikman sprang runt och vinkade, tecknade att vi skulle ha upp varenda jävel, skit samma om AIK kontrade, det var inte så stor skillnad på att förlora med 2–1 och att förlora med 3–1.

Joseph Malboum steg upp. Jag stod vid målområdeshörnet vid andra stolpen, mitt i en gröt av ljusblått och svartgult. Jag visste att Felix fanns vid den främre. Lägg den vid den främre, tänkte jag. Ge den till Felix, han kan göra någonting. Men Joseph brydde sig inte om att läsa mina tankar, kanske var det för mycket ljud på Råsunda för att höra, vad vet jag. Istället la han en perfekt hörna upp mot andra stolpen. Min stolpe.

Och nu blev allt tyst i mitt huvud. Världen rörde sig i slow motion igen, precis som på provträningar fast utan amöbor och träd som blandar sig i nickduellerna, och det enda som snurrade den här gången var bollen som i en lätt skruv singlade genom luften. Jag såg AIK-backen framför mig, han vägde säkert femton kilo mer i rena muskler, men han gick upp för tidigt och vad ska man då med muskler till? Han var redan på väg mot sin högsta punkt när jag lättade från marken, jag hoppade inte, jag flög upp som om jag hade haft fjädrar och nte dobbar i skorna, och när jag nådde min högsta punkt var AIK:aren på väg ner och inte i närheten av bollen, som istället träffade vänstra halvan av min panna. Det var en mjuk men distinkt träff, jag såg att målvakten var på väg ner, och ner kom jag också, jag landade i någon hög med två AIK:are.

Bollen var borta ur mitt synfält, men jag visste var den skulle landa, och jag hörde på publikens plötsliga tystnad var den hade landat.

Jag hade gjort mål i min allsvenska debut.

Jag hade kvitterat mot AIK på Råsunda i min allsvenska debut.

Längre hann jag inte tänka innan jag låg underst i högen.

Mer läsning

Annons