Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Allt går inte att förlåta

Svar till Björn Widegrens recension av boken om Olof Palme (1 feb i GD) 

Nej, det går inte att förlåta Olof Palme för allt som han gjorde! Tänker särskilt på pressens frihet som GD omhuldar i en helsidesannons. Just pressfriheten blev särskilt illa åtgången när Olof Palme tvingade Dagens Nyheter att dementera den alldeles sanna historien om justitieminister Lennart Geijers besök hos prostituerade. Palme lyckades dessutom med konsttricket att dra in Thorbjörn Fälldin i härvan genom att säga (ungefär): ”jag vet att listan på kunderna är falsk, där finns ju även Thorbjörn Fälldin med”.

Andra saker som man har svårt att förlåta Olof Palme för (även om han inte var ensam ansvarig):

• Nedmonteringen av det svenska skolsystemet

• Svenska folkets bidragsberoende

• Bäddat för åsikter som ”Kamprad är så rik att han borde betala mer skatt även om han inte måste”

• Tvingat Kamprad, Rausings med flera att fly Sverige för att inte deras företag skulle brandskattas (löntagarfonder mm)

• Detsamma med elitidrottsmän som Borg, Stenmark med flera som flyttade till Monaco för att kunna spara till livet efter idrotten

• Försämrat företagsklimat så till den milda grad att det senaste tillskottet på Sveriges företags 100-i-topp-lista startades på 70-talet (snittåldern på listan blir 106 år i år)

Sen hade han ju en del hyss för sig privat också. Bland annat gav han gratisföreläsningar på universitet i USA för att hans söner skulle få plats där.

Det senaste inte så allvarligt, kanske. Men det allvarligaste misstaget från Palmes sida var att han såg till att hans livvakt lämnade sin post när Olof och Lisbet gjorde det fatala biobesöket, som slutade med Palmes död. Eller har vi en säkerhetstjänst som inte fungerar? Anna Lindh!

Jag förmodar att Palme med dagens mediedrev inte tillåtits att bli lika populär som han tilläts bli på 70-talet. På 70-talet stod journalister fortfarande och bugade ödmjukt inför makten (se ovan). Det sker visserligen fortfarande men då handlar det om dokusåpastjärnor eller sångare som inte kan sjunga (Krunegård, Lundell med flera).

Jag har också träffat Olof Palme en gång, på flyget till Göteborg. Ah, en ledig plats på första raden!

– Tyvärr är platsen bokad, kan ni flytta er längre bak, sa personalen. Palme satt på första raden vid fönstret och läste en bok och tittade inte ens upp – ett kort möte...

Som retoriker och debattör var dock Olof Palme lysande. Än sen då? 

Torbjörn Edlund