Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Amatörer minskar inte brottsligheten

Annons

Kriminalvården förknippas sällan med goda nyheter. Vanligtvis är det spektakulära rymningar som fångar mediernas intresse. Under Almedalsveckan stod generaldirektören Lars Nylén som värd för ett antal seminarier som syftade till att nyansera bilden.

Förutsättningarna för verksamheten är allt annat än gynnsamma. Kriminalvården kommer in i bilden först när alla andra instanser misslyckats. Fångarna, eller klienterna, är svårbehandlande. Många är notoriska återfallsförbrytare. Det finns ofta ett tungt drogmissbruk i grunden. Och kanske viktigast av allt: de är många gånger inte alls motiverade att ändra sitt beteende. Det måste finnas realistiska förväntningar på vad Kriminalvården har möjlighet att åstadkomma.

Överhuvudtaget kan man säga att debatten om brott och straff är ideologiskt färgad. Det finns en utbredd föreställning om att Kriminalvården inte vårdar. Men hur är det då med den kriminalvård som utförs? Kriminalvården har som målsättning att jobba evidensbaserat med vetenskapligt beprövade metoder. Det är något man börjat med relativt nyligen. Tidigare såg man sig som glada amatörer.

Tyvärr ser det fortfarande ut så när det gäller de andra delarna i den brottsförebyggande kedjan. Det är för många glada amatörer.

Socialpolitiken måste byggas på fakta och forskning. Inte hur vi hoppas att det skulle vara i den bästa av världar. Det låter kanske krasst men förebyggande åtgärder och behandlingsprogram ska inte bedömas utifrån deras goda syfte. Det centrala är om insatserna fungerar eller inte.