Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Amsterdam – liten storstad på vatten och hjul

/

Häng med till Europas enda världsstad i pocketformat. Resereportern Mikael Persson tar dig med till sympatiska Amsterdam med dess kanaler, gavelhus och sköna promenader.

Annons

På Waterlooplein tvekar jag. Vilken bro ska jag korsa för att nå Staalstraat? Den över floden Amstel? Eller den över kanalen Zwanenburgwal? Svaret kommer vid närmaste pub. Tre snaggade män, som vagt påminner om figurerna i Björnligan, dricker under tystnad.

– Följ cyklisterna så kommer du rätt, säger servitrisen artigt och pekar ut genom fönstret mot skuren av svarta cyklar som rör sig västerut.

Amsterdam känns udda bland Europas metropoler. I stället för aggressiv citytrafik domineras centrum av vatten och cykelvägar. Avstånden är korta och promenaderna behagliga. I mångt och mycket är innerstaden dessutom sig lik från de gamla holländska mästarnas tavlor som pryder maffiga Rijksmuseum. Kyrkspiror höjer sig över täta kvarter. Gavelhus följer kanaler. Då och då kommer grönska, parker och träd.

Det är lätt att gilla staden. Folk pratar gärna engelska och som besökare känner man sig välkommen. Vecklar jag upp min Amsterdamkarta, kommer genast någon för att peka ut vägen. Till och med den pilsnerpimplande Björnligan önskar trevlig eftermiddag då jag fortsätter promenaden mot Staalstraat.

Jo, jag vet, skönhetsfläckar finns även här. Red Light District, som besynnerligt nog räknas till en av stadens största turistattraktioner, doftar surt av prostitution och mänsklig förnedring. Cannabislulliga Coffeshops bidrar möjligtvis till att stärka Amsterdams varumärke som världens mest toleranta stad, men får knappast några plus av mig. Å andra sidan, rökkaféerna ligger där de ligger och är lätta att undvika för den som vill. Särskilt när det finns så mycket annat kul att titta på.

Staalstraat, i närheten av stadshuset, måste tillhöra Amsterdams sötaste gator. Till och med Claude Monet fäste den på en av sina målningar. Motivet känns bekant än i dag med Groenburgwals mörka kanalvatten kantat av lindträd och den vita vindbron med utsikt mot Zuiderkerks mäktiga spira. Dessutom bjuder dagens Staalstraat på ett knippe mer lättsamma attraktioner.

Skyltfönstret till holländska konceptbutiken Droog är så fullt av klurig design, att tankarna på ett nyinrett hem vuxit fram innan man klivit in i själva affären. I princip vägg i vägg ligger dessutom en butik som säljer handgjorda praliner.

Och nästa dörr leder in till sköna Espressobar Puccini där ett öppet kök möter på andra sidan tröskeln. Jag slår mig ned bland tidningsläsande kaffedrickare. Beställer en frasig focaccia med pastrami, dijonsenap och tomater och avslutar med en bit chokladtårta. Vid mina fötter sover en kungspudel och utanför fönstret passerar en pråm.

Amsterdam känns ungefär lika osannolikt som Venedig. Varför byggde man en stad just här? Förmodligen för att drömmen om en skyddad hamn överträffade alla umbäranden som krävs då ett lömskt träskland ska tämjas till fast mark. Varje husbygge krävde nämligen att pålar drevs 10-15 meter genom gyttjan till ett fast sandlager. Tio mil av kanaler skapades också.

På 1600-talet hade Amsterdam ändå vuxit till en av Europas mäktigaste städer. Då fanns Rembrandt här och det Ostindiska kompaniets skutor anlände med varor från fjärran kolonier.

I dag domineras Amsterdam av cyklar. 700 000 lär finnas i staden. De kommer snabbt, målmedvetet och i princip alltid ljudlöst. Som psykologistudenten Edwin på en lätttrampad cykel av avlägsen årgång. Att vår kollision blir lindrig är en slump. Att vi stöter på varandra två gånger på lika många dagar känns däremot knappast som någon tillfällighet. Amsterdam är litet till ytan. Trots sparsamt omfång rör det sig ändå om en äkta världsstad i ordets rätta bemärkelse.

Några kvarter från mitt hotell väntar det buddhistiska Fo Guang Shan-templet på gatan Zeedijk, där finns javanesiska kryddbutiker och restauranger som serverar mat från sydamerikanska Surinam.

Ungefär 50 procent av Amsterdams invånare har invandrarbakgrund. Om inte förr, så blir det uppenbart på marknadsgatan Albert Cuypstraat i den gamla arbetarstadsdelen Pijp. Här samsas varor och försäljare från fyra väderstreck. Rökt makrill och vietnamesiska vårrullar varvas med holländska tulpaner och färsk koriander.

Och mitt bland alla marknadsstånd möts man av en mjuk doft från Orienten.

– Det är dit du ska gå, säger en pakistansk familj och pekar mot grannskapets kyrka.

Helgedomen, som pryds av en guldängel med utslagna vingar, är ombyggd till restaurang. Arabisk popmusik dånar genom högtalarna. Kypare balanserar väldiga serveringsfat med en last av saffranspenslade kycklingspett, mintte, dürum och baklava. Och över alltesammans lyser ett budskap i snirkliga bokstäver. Det är persiska och betyder: att äta tillsammans, är som honung på vänskap, förklarar en av servitriserna.

Det kunde lika gärna ha stått ”Leef en laat leven”, lev och låt leva, som är signum för avslappnade och toleranta Amsterdam.

Mikael Persson/Respress

redaktionen@respress.se

Mer läsning

Annons