Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Än finns jag visst...

Annons

Det fanns en tid då jag levde i utanförskap, långt efter att människor som stod mig nära slutat upp med att säga:

För Guds skull ryck upp dig, skärp dig, visa lite viljestyrka! När dom runt om gett upp var det bara jag och hålet kvar.

Då blev jag specialist på byxmode och skor. Under den tiden höjde jag inte blicken mer än till knäna eller ibland till midjan på människor jag mötte. Jag såg inte byxmodet mer än till svängningen nertill.

Stuprör, hon har stuprör, är det på modet nu? Eller kolla slag, det var väl flera år sen, kritstreck hmm, banktjänsteman kanske.

Kjol, men med dom skorna och dom stabbiga benen, strumporna, en tant.

Gabardin kanske? Med pressveck? neej inte pressveck på gabardin va, polyester? Välputsade skor till, svart portfölj, jaha, tjänsteman.

Bomull, lite skrynklig, slitna öppna sandaler, lärare kanske.

Titta en som är plattfot en sån gick jag i samma klass med hon hette Maria.

Väl knutna promenadskor snabba lätta steg, vill hålla sig i form.

Två i lika skor och lika träningsbyxor, fyrtiotalister på semester, en tiopoängare kallas dom visst.

Lill-Babs klackar har aldrig fattat, hur man kan gå i såna där.

Brunbrända ben med Kalle-Ankaplåster, rosa sandaler, 4-5 år kanske, du vet inte mycket om livet du inte. Vänta bara...

Svepande klänning svart ser inte skorna, muslim stackarn, gå i så mycket kläder i den här värmen.

Träskor klapprar, blir som slag i öronen, ljudet studsar som dubbelsteg, måste blunda nu, törs inte titta.

Hör en bekant röst mitt i ljudstudsarna. Faan jag missar mötet med träskorna.

Nej, nej, nej inte nu, orkar inte.

Kryper snabbt ner bakom hyllan på Ica läser ingående innehållsförteckningen på mandelmassa. Mandelmassa är det enda ord med tillräckligt stora bokstäver som jag kan läsa utan glasögon.

Formar i fantasin olika ord av bokstäverna, koncentration.

Svetten rinner, kom ihåg att andas nu bara, otroligt hur många ord man kan få fram.

Hörseln är skärpt, träskorna måste vara ända nere vid mjölken nu.

Den bekanta rösten försvinner längre och längre bort.

Jag klarade mig.

Vid sidan om står ett par Eccoskor med snörning, luktar rakvatten, en man. På vintern står det Ecco spegelvänt tror jag, i snön, där en Eccosko gått.

Jag är en skuggfigur, undrar om jag syns eller om jag är lika osynlig som jag känner mig?

Har hålet som finns inuti ökat och tagit över hela mig, är jag bara ett hål utan konturer.

Instängd i mig själv, mitt inre är en lång labyrint där det inte tycks finnas nån väg ut.

Egentligen vet jag att labyrinten redan ersatts av en cirkel där jag nöter på varv efter varv.

På hemväg kollar jag om det blir nån skugga av mig i solen, suckar lite lättad. Jag finns än.

Fortfarande kvar

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare