Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Angår varenda en av oss

2007 anmäldes 500 nya hivfall, vilket är många. Hiv kommet till oss sur en subkultur som den homosexuella fortfarande var på 80-talet har gjort den hårt bunden till våldsmiljöer, så hårt att vi inte kan frigöra tankarna från det.

Annons

 Vår reaktion också politiskt blir repressiv och förnekande. Det är som om vi avskärmar oss och inte vill förstå att världen utanför inte bara Sverige utan snarare oss själva som individer, friska individer, faktiskt är hiv också även om vi låtsas att inte se det, inte vill veta av det.
Under 90-talet blev gayvärlden rumsren och tam och ekonomiskt framgångsrik och med Svensk demokrati infördes i stället ett öppet främlingsförakt varför myndigheterna kunde peka ut en ny grupp farliga smittspridare – den utomlands födda mannen som vägrar följa svenska lagar. Utlandsfödda svenskar som grupp har inte mer hiv än andra grupper men kommer ofta från länder med hög frekvens hiv i befolkningen.
"Identifierandet av epidemin som en angelägenhet förflyttad till tredje världen har fört sjukdomen från att vara det degenererade bland oss till avgrunden av det absolut främmande."
Inte ens internationell forskning, böcker artiklar och studier når oss i vår solklara självtillräcklighet, vi ser oss som "bra" och "bättre" i Sverige eftersom vi har så få smittade vilket gör de smittade "sämre" och befäster inställningen att hiv är något för Sverige "annorlunda". När en sjukdom stigmatiseras som hänt med hiv vågar den smittade inte berätta, men hur är det meningen att hon ska leva? Ska hon stå utanför utan relationer, barn och familj, har hon inte samma rättigheter som andra? Hon är skyldig att informera sin partner om, smittan, det står i lagen, men utöver det finns ingen diskussion om hur hon ska hantera sin situation, hur hon ska leva. Med viruset i blodet och utan att genom åren utveckla aids händer det som inte får – på löpsedlarna kallas de "hivmän", de som inte berättat och nu lagförs. Straffen är hårda, brottet rubriceras "misshandel" trots att inget våld förekommit och att ingen smittats, och är personen inte svensk medborgare följer efter fängelsetiden utvisning, ofta till ett land där tillgången på bromsmediciner är fullständigt begränsad. De inblandade, de smittade, de i utsatta kretsar förstår att hiv inte ska stängas ute och tystas ner, förflackas i politiskt kringsnack utan att "hiv måste handla om att dela en börda". När familjebanden löses upp och allt fler lever ensamma ökar otryggheten genom att solidariteten med det gemensamma försvinner och samhället vittrar sönder. "Man är sig själv närmast" är en livsfarlig inställning som också får avtryck i våra sexualvanor, vår benägenhet att ta ansvar för våra handlingar också gentemot andra. "Alienation skapar 'hivmän'".
Vi tror att tryggheten är vår rätt men det var länge sedan det var så. Hiv är oordning och kaos, den oordning som vi en gång välkomnade i sexuell frigjordhet och öppenhet, internationella kontakter och massturism, invandring och utvandring. Den världen stannar. Vad vi behöver nu är solidaritetens återkomst, vad vi fått är främlingsförakt och fördummande moralism. Vad vi borde fråga oss är om hälsan "som mål går före mening", en central fråga inte minst i hbt-kretsar men också för heteropersoner, för alla som känner sexualitetens kraft och nödvändighet. Hivpositiva finns bland oss med samma rättigheter som andra, det är i den kontexten vi måste inrätta samhället.
"Det sjuka" är en av de där strålande reportageböckerna som tar oss ända fram till tröskeln till det okända. "Det sjuka" angår varenda en av oss.