Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Anna borde läst Focce...

Annons

Nu åtalas Anna Odell och det var väl inte direkt oväntat: för falskt larm, våldsamt motstånd och oredligt förfarande.

Om hennes agerande där på bron, sedan inne på psyket, förtjänar att kallas konst eller ej, det vete fåglarna.

Är det ens huvudfrågan?

Mest kusligt är kanske att det inte finns några säkra kriterier för att avgöra vem som är psykiskt sjuk eller inte.

Man ställer ”diagnoser”, klistrar dit etiketter – för att man måste göra det.

Annars kan man inte ”behandla” – medicinera, låsa in, ta hand om – det är egentligen diagnosens enda funktion. Ena gången är den diagnostiserade ”schizofren”, andra gången ”psykotisk”. Eller man är en ”aspergare”. Eller ”bipolär”.

Diagnoserna skiftar, som Foucault som skrev ”Vansinnets historia” och, i hans efterföljd, antipsykiatrikern Ronald Laing hävdade. Vi befinner oss på ett analytiskt gungfly, där allt kan tyckas relativt och godtyckligt.

Eftersom inga säkra kriterier finns blir det till syvende och sist en fråga om vem som äger definitionsmakten, eller rätt och slätt makten. Anna Odell förstod nog ändå inte fullt ut, innan hon gjorde sin aktion, att så ligger det till och vilka konsekvenserna med nödvändighet blir. (Enligt uppgift hade hon först kollat med advokat innan hon begav sig ut på bron, kanske trodde sig säker.) I maktens perspektiv är det ointressant om man ”fejkar” eller inte, anser sig frisk eller inte, talar i konstens namn eller inte, vill väcka uppmärksamhet eller inte. Makten struntar blankt i sådant. Och ”konstnär” är nog ingen diagnos…