Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Anna Gullberg: Mitt julkort på Instagram är långt ifrån den mörka sanningen

Det blev inga postade julkort i år heller. Trots den smarta appen i telefonen, trots att jag köpte tomteluvor till familjefotot redan förra året, då julkorten också ställdes in på grund av akut julstress. Ibland går man inte i mål med stil, då är det att gå i mål som räknas.

Vi är många som borde ge oss själva en varm och innerlig julkram för att vi tog oss hit, istället för att känna styng av otillräcklighet över det som blev mindre bra.

Det där är jag bättre på att predika än att göra. Men jag säger nu det till er som är klokare och bättre på att lyssna än vad jag är.

Lite slokiga ser julblommorna ut, men de står där. Det kan finnas spindelväv i de mörkaste vrårna, även om det inte är den bilden jag visar på Instagram. Vi har dimmat ned belysningen i köket, tänt ett doftljus som stinker kanel och spelar Vår julskinka har rymt på repeat. Låten fräter sönder min hjärna, men den hör till.

Julens hela charm för mig är att inte göra något på något annat sätt än alla andra år, upprätthålla trygghet och förutsägbarhet.

I en kaosvärld är det viktigaste att kärnan är stabil.

Mittpunkten måste fortsätta bära. Det vet den som upplevt annat.

Oavsett allt visste jag som barn att dagen innan julafton skulle jag ta mig hem till mormor och morfar, klä granen, smaka köttbullarna, tända äppelljusstaken och vi tre skulle sitta i det lilla köket.

Enkelt, äkta, kärleksfullt. Lilljulen.

På 70-talet ställde morfar fram en köksstol så att jag nådde upp att hänga prydnaderna i granen han köpt på torget, på 80-talet fick jag smaka vuxenglöggen under högtidliga former, på 90-talet var det jag som kånkade ner den praktiska plastgranen från vinden, på 00-talet märkte jag att mormor alldeles glömt receptet till köttbullarna men morfar och jag låtsades som ingenting och åt och tackade översvallande ändå.

Vi tre tillsammans. Den sista julen i mormors kök.

Åren efteråt skavde hjärtat.

Juletid är också saknaden efter dem vi inte har med oss längre.

Och tacksamheten över dem som får det hela att fungera.

Min svåger, polisen, jobbar hela julnatten i skenet av blåljus. Adresserna dit utryckningsstyrkan åker är inte julefridens boning, men tack vare svågern och hans kollegor kan kaos brytas och lugn komma tillbaka.

Min syster lämnar julbordet för att sova lite innan hon jobbar grönklädd hela natten i en operationssal på sjukhuset och lagar det som julen gjort trasigt, ett stygn i taget. Det är också julverkligheten för en del. Olyckan, besvikelsen, sorgen.

De flesta upplever ingen dramatik. Men nästan alla har någon de borde höra av sig till.

Gör det.

Anna Gullberg, chefredaktör

Tre julklappar

1. Korsordstidningen är en julklapp från GD som räcker över julhelgen. Med tidningen 23 december.

2. Koll på play? Det digitala tv-utbudet växer. Från årsskiftet får du varje vecka en sida om filmer och serier som finns i playkanalerna.

3. Årets julfrid blir betydligt större för många tack vare er som läser Gefle Dagblad. Ni är fantastiska som gett både klappar och pengar i Klappakuten. Den bästa klappen har ni gett.

Läs fler krönikor av Anna Gullberg här