Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Anna Gullberg: Publicistisk trovärdighet är en känslig valuta - Aftonbladet och TV4 har en svår uppgift

Å ena sidan publicist, å andra sidan arbetsgivare. Vilken hatt sitter hårdast på huvudet när det blåser? Går det att ha dubbla utan att det skaver lite i passformen och blir lite svettigt under brättet? Knappast. Allt annat vore konstigt.

I kölvattnet av #metoo-rörelsen på sociala medier har de berättelser som rör sig ute på Instagram och Facebook tagit sig rakt in på redaktionsgolven, där både TV4 och Aftonbladet nu måste förhålla sig till egna medarbetare som anklagats för sexism, trakasserier och till och med våldtäkt i fallet Aftonbladetmedarbetaren, som nu namngivits av offret, en annan medieprofil.

Ett svårt läge där största respekt för de kvinnor som har legitima upplevelser av kränkningar är a och o, och samtidigt ett läge där det är helt nödvändigt att hålla huvudet kallt, och fundera över hur utpekande det går att vara, och vad som är pressetiskt riktigt att berätta.

I fallet Aftonbladet: En gammal händelse, som polisanmälts och lagts ned i brist på bevis, och som faktiskt rapporterats om i egen och andra tidningar för flera år sen, nej där blir det svårt att plötsligt sätta ny pressetisk standard om inget nytt framkommer.

Men sen då?

Flera nya och oberoende externa berättelser från kvinnor om händelser av samma karaktär, men olika grad av allvarlighet, där blir det till slut en gräns som passeras – omöjligt både att inte skriva och till sist omöjligt att inte inleda internutredning för att komma till botten med saken. Har fel begåtts ska det fram, om inte ska medarbetaren rentvås.

Klokt då att som Aftonbladet låta nån utomstående titta på det, i det här fallet en gammal sexualbrottsutredare.

Finns inga nya bevis att lämna till polis kommer det juridiska läget, nedlagd förundersökning i brist på bevis, att gälla fortsatt så klart.

Men för den publicistiska trovärdigheten, denna känsliga valuta, går faktiskt inte gränsen mellan brottsligt eller inte brottsligt. Där är det klandervärda i ett agerande inte oväsentligt även om det som skett håller sig inom det lagliga. Hur kan en medarbetare uppföra sig och ändå vara trovärdig i journalistrollen och för varumärket som företräds? När tar varumärket skada? Hur gör man när ord står mot ord? Det är ett knepigt ställningstagande och en värdering som företaget måste göra. Här hjälper juridiken föga.

I de pressetiska frågor som TV4 måste hantera svarar utgivaren och programdirektören Viveka Hansson genomtänkt och bra, i en lång intervju för egna Nyheterna, här.

Aftonbladets publisher Sofia Olsson Olsén skriver öppet och ärligt om de turbulenta dagar som varit, och om de åtgärder som vidtas. Det är ett svårt uppdrag hon har och hon gör det bra och klokt här i texten jag länkar till.

Jag har den största respekt för det svåra uppdrag som hon och redaktionsledningen nu har. Hon gör tydlig adress i frågan Aftonbladets kärnvärden, viktigt att understryka att det här, skulle det stämma, inte är något som tolereras. Utredningen får visa.

Arbetsgivarrollen bär de anklagades chefer ensamma, den publicistiska rollen är vi många som är med och delar på, det är värt att komma ihåg.

En rejäl rapportering, inom pressetikens ramar, det vinner alla på. Viktigt med flera röster, många argument och aspekter. Det är alls inte konstigt att den som står fri och obunden i en fråga har lättare att närma sig alla delar av rapporteringen än den som är på insidan och har andra detaljer och ett annat större ansvar än enbart inför läsarna att ta hänsyn till. De dubbla hattarna behövs inte för den som står utanför. Inget behöver skava, skada eller överskugga det andra.

Det har handlat mycket om namn, eller inte. Det är att gå bort sig. De trovärdiga medierna använder inte skampålen så. Det ska vi aldrig göra, vare sig det gäller andra eller oss själva.

Men vi får inte bli mer tvekande för att det rör våra egna.

Vi journalister kan i vår yrkesroll inte likställa oss med vilken vanlig medborgare som helst, och inom kåren finns dessutom skikt av starka opinionsbildare och ansvariga höga mediechefer vars makt, genomslag och påverkansmöjligheter inför en bredare allmänhet gör dem till offentliga personer enligt min mening - på samma sätt som en idrottsstjärna, eller personer i näringslivets topp, eller en tidigare minister. I fallet Anders Borg, som använts som jämförelse, publicerade ingen namn innan han själv gick ut och berättade på Facebook. Skulle de anklagade i de här fallen själva gå ut i öppna sociala medier saknas uppenbara hinder för publicering.

Men även om vissa i kåren också har en mer offentlig roll upphör inte pressetiken. Också då finns viktiga pressetiska bedömningar att göra, när är det läge är att berätta vem. Avvägningar sker hela tiden enligt en rad parametrar, i den ena vågskålen vilar den möjliga publicitetsskadan för den enskilde, i den andra vikten av att göra något känt för allmänheten. Är det försvarligt eller inte att berätta? Det är frågan?

Vågskålarna tippar ibland över till den andra sidan, i loppet av en story som rullar och framkommer med mer fakta i målet.

Skriva eller inte var frågan inledningsvis. Och där är rapporteringen nu igång, förhoppningsvis allsidigt belysande, förhoppningsvis lika rykande snustorrt och sansad som det går att förhålla sig till händelser som inte ligger lika nära oss själva, i bekantskapskretsen, i kåren.

Det är det allra bästa.

Anna Gullberg, chefredaktör & ansvarig utgivare

Lästips: Flera skribenter resonerar kring den här frågan, Emanuel Karlsten har på ett bra sätt sammanställt och reflekterat kring förloppet i ett inlägg som uppdaterats kontinuerligt här , och även Isobel Hadley Kamtz i Medievärlden, om det dilemma som vi står inför när berättelser får stor uppmärksamhet utanför våra egna kanaler.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson bloggar om att det här inte är helt enkelt, och i just Expressen är en medieprofil namngiven, och den andra inte. Skribenten och författaren Lisa Bjurwald rasar mot kollegornas bristande etik på sociala medier här .

Min poddkollega, VLT:s chefredaktör Daniel Nordström, har gått igenom rapporteringen och skrivit om den här.

PO Ola Sigvardsson intervjuas i Journalisten här. Han resonerar kring pressetik och det olämpliga i att andra journalister delar namnen på sociala medier.