Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ännu en stor son av Forsbacka

Annons

Sigge Parling, statsministern Christian Lundeberg, bröderna Eidhagen, kocken Melker Andersson, Ejnar Ask, författaren Rut Berggren – ja, listan över de celebriteter som förknippas med Forsbacka kan göras lång.

Vad säger ni till exempel om Åke Johansson?

Nej, just det, honom hade ni nog inte hört talas om. Men av alla de idrottsprofiler som växt upp i Forsbacka är han utan tvivel den mest mångsidige. Frågan är om det över huvud taget finns någon enda idrottsman i världen som kombinerat sporter på det sätt han gjorde.

Se bara:

Allsvensk bandyspelare i Forsbacka.

Allsvensk fotbollsspelare i Sandvikens IF.

Allsvensk handbollsspelare i Sandvikens IF.

Allt detta när han var i 20-årsåldern. Men när han fick de stora rubrikerna var det som Sveriges nya stora sprinterlöfte. Han gjorde 10,8 på 100 meter, vilket på den tiden med manuell tidtagning och kolstybbsbanor var ett resultat på hög internationell nivå. Och det var ingen enstaka lyckträff – han sprang på samma tid vid sex olika tillfällen.

Att Åke inte gjort något större avtryck i den gästrikska idrottshistorien beror nog mest på att han värvades till Göta i Stockholm i början av 1940-talet när han var 22–23 år. Ledarna där hade fått reda på att han var en hejare inom såväl handboll som sprint och att han dessutom var intresserad av att flytta till Stockholm för att vidareutbilda sig som elektriker.

Så en dag när Sandvikens handbollskillar klev av på Stockholms central för att spela kvalmatch mot Lidingö stod det en liten delegation från Göta där och väntade.

– Jag hade hört att Göta skulle vara en bra klubb, så jag slog till, förklarade han.

I dag skulle en sån värvning naturligtvis kosta stora pengar och gå via en agent, men då var det över huvud taget inte tal om någon ersättning. Det fungerade inte så – möjligen fick han hjälp med hyran och lite fickpengar under studietiden.

Sedan Åke flyttat till Stockholm nöjde han sig med att spela handboll och att springa. Han hade bara tid att träna en gång i veckan, så det fick räcka med två sporter.

Å andra sidan prövade han på lite av varje inom friidrotten. Utan specialträning blev han klubbmästare på 400 meter med 51,4 och kastade spjut över 50 meter.

– Jag kanske rentav skulle ha kunnat göra en bra serie i femkamp, sa han i en intervju.

Det hade han säkert.

Åke blev svensk mästare på 100 meter 1949 med tiden 11,0. I handboll var han precis på gränsen till landslaget, och som idrottsman var han så stor att han tillägnades omslaget och ett tre sidor långt reportage i klassiska Rekord-Magasinet.

I den artikeln, mitt under andra världskriget, beskrevs han så här: ”En snygg grabb, tungviktare, 185 centimeter i strumplästen och 82 kilo tung, en nordsvensk prakttyp som gott skulle kunna köras omkring i flakvagn som reklam för den germanska rasen”.

Men Åke kunde ju inte rå för hur han beskrevs i pressen.