Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ännu osäkert med jobbet men elevernas kärlek värmer

Eleverna vid Vasaskolan i Gävle både skrev protestlistor och demonstrerade för att få behålla sin populäre vaktmästare Alf ”Affe” Nyström. Har elevernas synpunkter haft någon påverkan? Får Affe behålla jobbet? Se webb-tv på GD.se

Annons

Vem är den man som så engagerat eleverna vid Vasaskolan att de både skrivit protestlistor och demonstrerade på stan för att han skulle få behålla jobbet? En skolvaktmästare som gjort ett oförglömligt intryck på eleverna!

Jag stämmer träff och Affe säger, jag kommer hellre till dig.

Han vill inte att tidningen ska komma hem till honom så att grannar och omgivning ska tro att han tror att det är något speciellt med honom. Att han passar på att bre ut sig och tror att han är något när han egentligen bara är en vikarierande vaktmästare som riskerar att bli arbetslös.

Så första slutsatsen, Affe är en ödmjuk man som tänker på sin omgivning.

Så han kommer till tidningen, lång, solbränd och med ett leende som snabbt kan övergå till tårar. Alltså, en känslig man som vågar visa sina känslor.

Vi sätter oss ner och pratar, om vad Affe har gjort i livet, innan han för fem år sedan fick jobb som skolvaktmästare. Ett jobb som han stortrivs med. Och hade han fått välja från första början hade han nog valt lärarbanan.

Han älskar skoleleverna, det säger han förbehållslöst.

Men nu växte Affe upp i ett barnrikehus på Södra Centralgatan i Gävle.

Plötsligt inser jag att vi delar barndomsupplevelser. Till mina barndomsminnen hör att kamraterna på gården där jag växte upp, även den på Södra Centralgatan, brukade ropa på hjälp: ”Kerstin, kom ut, barnrikeungarna är här.”

Och så var det. Det var två gäng som ibland slogs och ibland lekte ihop. Vi sprang på samma tak, spelade brännboll på samma plan, pallade äpplen från Textilgårdens fruktträd och lekte cowboys och indianer i Lillskogen intill järnvägen.

Vi handlade hos Mjölk-Stina och Affe började sälja tidningar när han bara var sex år gammal. Sen blev han springsjas hos charkuteriaffären på Kaserngatan. Då var han elva år.

Det är fem år emellan oss och Affe var kamrat med Ulf som bodde granne med mig. Så sannolikt har vi träffats som barn.

Affe växte upp i en familj med fyra pojkar, en pappa i byggbranschen och en mamma som var hemma och skötte familjen. Det fanns inga akademiska traditioner i familjen så det var självklart att efter åttan skulle man ut och jobba.

Affe hade fyra jobb att välja på och tog jobb som dekoratör på Tempo. Sen har han arbetat i många företag som i olika omgångar dragit ner eller lagts ner och Affe har fått söka nya jobb.

Det var så han hamnade som skolvaktmästare. Han gick till och med en utbildning som skulle leda till ett fast jobb men hur det blir i framtiden vet Affe inte. Den dag vi ses är han ledig. Dagen efter ska han jobba. Han vet knappt från dag till dag när hans tjänster behövs och det gör honom upprörd.

Han nämner Gävle kommun som är en stor koncern med 7 000 anställda som det har varit oerhört svårt för Affe att komma in i.

Han får jobba som vikarie. Sen ser han en massa omorganisationer där de olika skolorna får ta ansvar för vad andra gör. Det kan handla om omplaceringar av människor som inte passar på sina jobb. Ändå har man ansvar för dem.

Affe ingår i KIA, kommunens interna avdelning, som flyttar folk hela tiden. Folk som inte passar in och som kanske skulle säga upp sig i stället.

Själv vet Affe inte hur det blir med hans jobb, trots alla reaktioner från både elever och lärare. Men oerhört glad är han över elevernas reaktioner.

Det måste vara jobbigt, säger jag.

Och Affe svarar att han har fem år kvar till pensionen. Han strävar efter att ha ett lyckligt liv framför sig och det får han om han får vara på Vasaskolan tillsammans med eleverna som ger honom så mycket positivt. De ger honom både energi och glädje. Därför tar han hellre ett osäkert jobb än att ställa sig på en verkstad och inte finna någon mening med det han gör. Han har heller aldrig tagit strid för något som berör honom själv.

– Jag har varit tacksam för den tid jag fått. För mig är det en förmån att få vara ihop med dessa människor, elever och lärare som är helt enorma, säger han.

Men vad gör egentligen en skolvaktmästare, undrar jag.

Affe är serviceinriktad och förutom att bära möbler som behöver bytas, eller ta initiativ till att uttjänta toaletter byts eller över huvud taget serva både lärare och elever har Affe även fungerat som medmänniska.

Han har sett eleverna. Sett att en del mår dåligt och då har han pratat och uppmuntrat.

Han kan se att några elever tycker mycket om varann. Samtidigt ser han också en rädsla. Att de inte vågar bejaka sina känslor, att de inte tror på en framtid tillsammans.

– Många elever mår dåligt och har det tufft. De kommer från splittrade familjer och känner sig kanske övergivna när föräldrarna går in i nya förhållanden. De vågar inte lita på att känslorna håller, säger Affe.

Och då brukar han berätta om hur han träffade sin Margaretha när de bara var femton år gamla. De har hållit ihop i 45 år nu och lever oerhört lyckligt tillsammans. De har en dotter Jennie som med sin make Håkan har två barn. Och de är Affes ögonstenar. Med dem leker han så fort han får tillfälle. Jennie är förresten lärare. Hon utbildade sig till sin pappas drömyrke.

Inte undra på att han beskrivs som skolans solstråle, svärmorsdröm och en inofficiell livscoach för samtliga elever i Verdandis spex.

I Affes hem höll man ihop. Det präglade sönerna. Man hjälptes åt, delade glädje och sorger. En stor förebild var Affes mor Gulli som höll ihop hemmet när fyra munnar skulle mättas. Det som fanns delade man på och det gällde att vara juste.

Och sorger har det varit. Trots att Affe är näst äldst i syskonskaran är det bara han som lever. Föräldrarna är också döda. Pappa Sixten liksom en bror dog i hjärtinfarkt, 52 år gamla. Storebror dog i lungcancer efter att ha rökt hela sitt liv.

– Jag inser att jag har haft en otrolig tur och jag är så tacksam, säger han.

Han säger också att den sammanhållning som fanns när han växte upp ser han i dag bland invandrarungdomar i stora familjer. På Nordost är barnen ofta ute och leker med varann vilket man inte ser i dag i villasamhällen. Där ska allt vara så välordnat men barnen blir ensamma.

Har du haft några förebilder i livet?

– Det är min familj, självklart. Man blev fostrad i en tidsperiod med förpliktelser. Det var otänkbart till exempel att man skulle kunna skolka från skolan. Det är lika med arbetet, man kan inte vara borta om man inte är sjuk. Det är nog en generationsfråga. Sen vill jag själv vara en god förebild.

Hur reagerade du över elevernas agerande?

– Jag fick kärleksförklaringar som gjorde att jag inte kunde hålla tårarna borta. Det var sagolikt. Jag kände mig hedrad och visste att jag hade gjort något gott. Jag hade inte gjort någon illa.

Vad säger dina vaktmästarkolleger?

– Om jag ska vara uppriktig så pratar vi inte om det. Ingen av oss vill prata om det. Men folk på stan kommer fram och ger mig kramar och säger att de hoppas att det ska gå vägen. Till och med rektorer från andra skolor har hört av sig. De säger att den kommunala skolan måste vara en god förebild. Om jag inte får stanna i den kommunala skolan kanske jag får en chans någon annan stans.

Vad är meningen med livet?

– Jag lever här och nu, väldigt lyckligt och väldigt bra. Jag har ett underbart liv. Och det jag har att uppfylla är att vara en god förebild för mina barn och barnbarn. Meningen med mitt liv är att bli hågkommen av mina barnbarn som en god morfar.

Har du någon tro?

– Jag är inte religiös eller går i kyrkan jämt. Den tro jag har är på livet.

Hur skulle du vilja att ditt liv ser ut om tio år?

– Att jag får fortsätta precis på samma sätt som i dag. Att min familj får vara frisk och att jag får förmånen att vistas ihop med dem.