Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Äntligen är abborrarna på hugget

Annons

Många har rapporterat om ett bra fiske efter abborre vid kusten de senaste två veckorna. En fiskare berättade att abborrarna högg så mycket att de var tvungna att sluta fiska. Efter en halvtimme hade hans son fått 20 stora abborrar.

En plats som lockar extra många abborrfiskare just nu är Inre fjärden. Där brukar de allra största abborrarna fångas. Även en bit upp i Gavleån har fisket varit bra. I Inre fjärden är det framförallt fiske från båt som gäller. Då passar spinnare och jigg bra. I Gavleån fungerar bottenmete med löja bäst. Löjan är även ett riktigt bra bete för åns gösar.

På förra fiskesidan beklagade jag mig över hur lite abborre det fanns efter kusten numera. Som det ser ut just nu så kanske min oro var obefogad. Själv var jag ute med en kompis på de inre delarna av Harkskärsfjärden en kväll förra veckan. Sju fina matabborrar hade jag med mig hem. Det är ett bra resultat. 14 fina abborrfiléer med andra ord, och en riktigt god måltid för hela familjen.

Detta med att de allra största abborrarna fångas i Inre fjärden är intressant. Vad beror det på? Där jag vanligtvis fiskar efter kusten får vi aldrig några abborrar över ett kilo. I Inre fjärden däremot tycks de flesta som fiskar där någorlunda regelbundet då och då fånga abborrar på över kilot.

Förklaringen torde bero på skillnader i näringstillgången. I Inre fjärden mynnar både Gavleån och Testeboån med sitt näringsrika vatten. Det bidrar till att öka produktionen av allt liv, från planton till rovfisk. Till en viss grad kan alltså den ökade näringstillförseln vara positiv. Medaljens baksida är att vattnet från åarna bidrar till övergödningen av Östersjön. Åtgärder för att minska läckaget av näring till åarna pågår. På sikt kommer kanske vikten på abborrarna i Inre fjärden därför att minska, men det står vi väl gärna ut med till förmån för havets hälsa.

Ytterligare en skillnad mellan Inre fjärden och övrig kust är utsläppet från stadens reningsverk. Det renade avloppsvattnet leds i en 450 meter lång utloppstub från stranden vid Duvbacken ut till den djupaste delen av Inre fjärden.

Det utgående vattnet från reningsverket är till synes rent. Jag har varit där på studiebesök, och jag blev mycket imponerad av vad reningsverket åstadkommer. Faktum är dock att stora mängder småfisk samlas vid utloppstubens mynning. Så något i det renade avloppsvattnet är det som lockar. Naturligtvis har rovfisken upptäckt ansamlingen av fisk. Summa summarum: Vill du ha optimal chans att fånga en riktigt stor abborre, då ska du fiska i Inre fjärden och just vid utloppstubens mynning.

Inre fjärden är känd för sina föroreningar, framförallt gäller det kvicksilver. Gamla utsläpp från skogsindustrierna har medfört att stora mängder kvicksilver finns lagrade i bottensedimenten efter kusten.

Många som fiskar i Inre fjärden tar vara på fisken och äter upp den. Är det lämpligt att göra så, ur hälsosynpunkt? Själv tar jag inte hem fisk från Inre fjärden och nedre Gavleån, trots att vi älskar fisk och äter mycket fisk. Är det bara dumt att avstå från den fisken? Det är av stort intresse att komma ut med rekommendationer i klartext; Ska vi äta fisk från Inre fjärden eller ska vi inte äta den? Har du svaret på frågan? Hör i så fall av dig till mig så ska jag sprida information om detta här på fiskesidan.

Det var utsättning av ål längs Gästrikekusten häromveckan. 14 000 ålyngel spreds ut mellan Iggön och Furuvik.

Ålen är mycket fascinerande och säkert den mest sägenomspunna av alla våra fiskar. Inte undra på det. Det var först i slutet 1800-talet som kunskapen om dess biologi började ta form. Du kan ju tänka dig vad folk före det måste ha grubblat över vad denna ormliknande fisk kom från. Ingen visste någonting om hur ålen fortplantade sig eller hur den vandrade. Ålen bara dök upp, som från ingenstans.

Den ekonomiska betydelsen av ålen har varit stor. Den fångades till största delen i speciella fällor, så kallade ålkistor. Ålkar är ett annat namn på samma fälla. Dessa byggdes i anslutning till fördämningar vid kvarnar eller annan anläggning som nyttjade vattenkraften, eller i sjöars utlopp. I Åmot, Ockelbo, Oslättfors och Åbyggeby längs Testeboån fanns ålkistor. Längs Gavleån var det likadant och garanterat även i Hamrångeån, Björkeån, Verkmyraån och i flera andra av våra mindre bäckar. Ål fanns i hela landet utom i fjällkedjan.

Fisket med ålkistor upphörde för många decennier sedan. Nu är det yrkesfisket efter kusten som fångar den mesta ålen. Men fångsterna har minskat kraftigt. För 50 år sedan fångades runt 2 500 ton per år i Östersjön. Nu är fångsterna nere på en tiondel, 250 ton.

Invandringen av ålyngel varje år är i dag bara en procent av vad den varit! Effekterna av den minskade invandringen kommer vi att få se om sådär 15 år. Då har den ål som kommer i dag blivit vuxen. Om vi den dagen över huvud taget har ett fiske efter ål så kommer fångsterna att högst var något tiotal ton.

Den europeiska ålen antas leka i Sargassohavet, alldeles intill den mytomspunna Bermudatriangeln. Där har åtminstone mängder av små nykläckta ålyngel fångats på ett ganska begränsat område.

Efter kläckningen förvandlas de små ynglen successivt till genomskinliga larver och driver med strömmarna mot Europa. När de efter ett-tre år närmar sig kontinenten, delar strömmen sig i flera grenar och ynglen sprids in i Medelhavet, Biscayabukten, Engelska kanalen och in i Nordsjön.

Vandringen tillbaka till Sargassohavet är omkring 700 mil lång. Den tar omkring ett halvår och sker på flera hundra meters djup. Ålen intar inte föda under vandringen utan tär på de energireserver som den tidigare byggt upp. Hela buken på ålen fylls successivt av mjölke eller rom på bekostnad av matsmältningsorganen.

För hela Europa finns alltså endast ett enda bestånd av ål. Om en ål kommer att växa upp i Hillesjön eller i någon spansk flod beror endast på slumpen. Fortfarande har ingen lyckats se ålens fortplantning. Efter leken tros alla ålar dö. Ingen död utlekt ål har dock någonsin påträffats.

För att hjälpa ålen fångas nuförtiden ålyngel i engelska flodmynningar, där det fortfarande finns ett överskott av yngel, skjutsas till Sverige och sprids längs kusten och i kustnära vattendrag.

Det är inte helt klart varför den naturliga invandringen av ålyngel hit i stort sett har upphört. Det kan bero på ändrade strömmar i havet. Det vi däremot vet är att många ålar dödas i vattenkraftverkens turbiner när det är dags återvända till Sargassohavet för att föra släktet vidare. Därför sätts heller inte några ålyngel uppströms kraftverken. Ålynglens möjligheter att själva ta sig upp förbi kraftverken är också mycket små.

Ska ålen försvinna helt? Lokalt måste vi göra vad vi kan för att bevara ålen. Antingen måste det ske genom att ålen leds vid sidan av kraftverket eller att den samlas upp och transporteras ner förbi kraftverken, både uppför och nerför.

BERNT MOBERG

Skriver om fiske i GD