Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Appelquists absurditet gör det fruktansvärt kul

Hans allra sista föreställning står det i evenemangsbeskrivningen, som utmanar publiken att föreställa sig torsdagskvällen som en tillbakablick från sju år in i framtiden. Men en kväll som utannonserats med en dödsruna visar sig snart bli allt annat än dyster.

Gilla GD Nöje på Facebook för fler nöjesnyheter

Medan Kristoffer Appelquist förbereder sig för sin egen sorgevaka får publiken äran att underhållas av Sveriges roligaste kvinna. Petrina Solange Karlsson, känd som manusförfattare på SVT och radiopratare i P3:s program Tankesmedjan, kom i besittning av denna titel under förra årets upplaga av Svenska stand up-galan. Om någon lyckats missa varför, får de under framträdandet på Söders Källa reda på det. Här skämtas det om det mesta och många tunga ämnen berörs. Den halvelaka sarkasmen ligger tung i luften och det är omöjligt att hålla en allvarlig min. Men mitt i de fruktansvärda elakheterna finns dock en gruvlig grad av absurditet som gör att det även blir fruktansvärt kul.

Läs mer: Intervju med Kristoffer Appelquist inför showen i Gävle

Efter en kort paus kliver så Kristoffer Appelquist upp på scenen, livs levande. Galghumorn fortsätter även här, och döden är ett givet och återkommande samtalsämne. I hans berättelser stryker både människor och djur med, ingen går säker när denne komiker avhandlar frånfälle efter frånfälle på löpande band. Till synes utan vidare ansträngning drar han skratten från den kiknande publiken likt bladen på en prästkrage. Men även över de mest komiska partierna ligger ett sepiafärgat filter av vemod som gör att monologen blir lika djup och berörande som den är underhållande.

Det handlar dock inte enbart om döden, utan det finns även plats för drömmar – både egna och andras. Detta bjuder självfallet in till sidospår, och mellan fantastiska utläggningar om musikterapi och anföranden angående ondskefulla efterrätter är det ett rent under att publiken över huvud taget hinner andas. En oväntad avslutning blir sedermera grädden på detta mos, och om denna föreställning faktiskt vore den allra sista hade den definitivt varit ett värdigt avslut.