Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Apropå OS I: Blev journalisterna lurade av nazisterna?

Annons

Den kommande olympiaden i Peking jämförs ofta med Berlinolympiaden 1936. De som hoppats på att spelen i Peking skulle kunna leda till en demokratisering av Kina blir säkert grymt besvikna. Spelen i Berlin blev ju en stor framgång för Adolf Hitler och judeförföljelserna blev värre. Det hör till historien att beslutet att förlägga olympiaden till Berlin togs innan Hitler kom till makten. När beslutet att Peking skulle få spelen var ju diktaturen i Kina etablerad.

Det ska bli intressant att se hur massmedierna uppfattar tävlingarna i Peking. Härvidlag är intrycken från Berlin skrämmande. En av mina forna elever, Monika Gutestam, lade för ett antal år sedan fram ett specialarbete i historia, där hon granskat Gävletidningarnas reaktioner på Berlinspelen. Hon noterade bland annat att journalisterna tog intryck av nazistiska idéer: ”Det finns en uttalad stämning av det fina med den vite, blonde, långe och duktige ariern i de flesta reportage”, konstaterade hon.

Monika Gutestam fann att endast två ledare tog upp Berlinspelen, en i vardera Gefle Dagblad och Arbetarbladet. Ingen tycktes ha genomskådat den nazistiska propagandaapparaten. Att det genomförda skådespelet av militaristisk pompa och ståt utgjorde ett skrämmande förebud till en katastrof, en av de värsta i historien tycktes inte ha fallit någon av ledarskribenterna in. Nu får man inte tro att Gävletidningarna var särskilt aningslösa. Det var likadant på andra håll.

I en magisteruppsats vid Historiska institutionen i Lunds universitet drar idrottshistorikern Tobias Stark i stort sett samma slutsatser som Monika Gutestam om intrycket av Berlinolympiaden 1936. Han har granskat fem dagstidningar, Arbetet, Dagens Nyheter, Nya Dagligt Allehanda, Sydsvenska Dagbladet och Snällposten och lade märke till att alla dessa tidningar innehöll rasistiska tankegångar kopplade till idrottsutövarna. Även i Arbetet trots denna tid- nings annars hårda kritik mot nazismen.

Märkliga, ibland skrämmande, uttryck för detta anges i uppsatsen. De färgade amerikanska idrottsmännens framgångar irriterade tidningarna. Svenska Dagbladet anklagade den amerikanska idrottsledningen för fusk, när de tog ut färgade till stafettlaget 4 x 100 meter. Tidningen hävdade att ”negrernas” deltagande i olympiader utgjorde en större fara än den tilltagande professionalismen. Tidningarna använde sig över huvudtaget av ett förhållningssätt som nutida läsare skulle uppfatta som fördomsfullt.

Terminologin var likaså kränkande. Tobias Stark har funnit massor av exempel på epitet som ”svarting”, ”guling” och ”hundturk”. Ett slags rasistisk värdeskala förekom, från primitiva och ”djurliknande” raser till påstått civiliserade och ”mest mänskliga”. Författaren Sten Selander, som skrev för Svenska Dagbladets räkning, beskrev den turkiske brottaren Coban som en fruktansvärt svagt människoliknande gorilla”. I Arbetet talades det om de färgade amerikanska friidrottarna som vilda djur i djungeln.

I Dagens Nyheter stod det att ”Jesse Owens och höjdhopparnegrerna” var mer ”apor än människor”. Jesse Owens, den stora stjärnan, som tog fyra guld, 100 meter, 200 meter och korta stafetten, var en av de få svarta som fann nåd i de svenska journalisternas ögon. Han omtalades genomgående som gladlynt, obekymrad och hjälpsam. Han bistod sina konkurrenter med taktiska råd och praktisk hjälp och kom därför att uppfattas som en sann sportsman. Men Jesse Owens utgjorde ett undantag.

En missuppfattning rättas till i Tobias Starks uppsats. En vanlig föresällning har varit att Hitler vägrat att gratulera Jesse Owens till hans framgångar. Det har ju verkat logiskt med tanke på Hitlers uttalade rasism. I själva verket tog Hitler emot Owens, tog honom i hand och gratulerade honom. Enligt Tobias Stark vrängde Svenska Dagbladet till detta så att man uppfattade Hitler som den generöse i sammanhanget. Det var ”första gången som Hitler tog en färgad i hand.” Arbetet fann dock ingen anledning att lovorda Hitler utan uppfattade gesten som ett nazistiskt propagandatrick.

Tidningarna hade tydligen svårt att smälta de färgade amerikanska friidrottarnas framgångar och uppfattade dessa som en följd av deras primitiva och ociviliserade natur. ”Negrerna” var visserligen duktiga i längd- och höjdhopp och på sprintersträckorna, men deras ”rasbeskaffenhet” gjorde dem olämpliga för andra och viktigare grenar som exempelvis brottning, en gammal ”svenskgren”. Svenska brottare hade stora framgångar i de olympiska spelen på den här tiden.

Även de japanska idrottsmännen, som hade stora framgångar i Berlinolympiaden, blev föremål för rasistiska bortförklaringar. Att Japan besegrade Sverige i en fotbollsmatch betecknades ju så obegripligt att radioreferenten Sven Jerring blev närmast hysterisk. ”Den gula faran” tycktes aktualiserad. Japans seger i rysk-japanska kriget 1904-05 hade visat att asiatiska länder, och då främst Japan, inte var så långt efter väst i utveckling och modernisering.

Japanerna jämställdes i vissa avseenden med de färgade amerikanerna. Dagens Nyheters medarbetare Barbro Alving, signaturen Bang, kommenterade de japanska simmarnas prestationer med att ”japsen äro vattennegrer”. Nya Dagligt Allehanda förklarade japanernas suveränitet i de olympiska simtävlingarna med att de ”hålla till så mycket i vatten… Det ser man genast de komma i vattnet, de rör sig ungefär lika lätt och ledigt som på land”.

Tobias tolkar detta som att tidningen refererar till japanernas primitiva och ociviliserade natur. De hade ännu inte funnit sig tillrätta på landbacken. ”Dylika anspelningar på japanernas förment primitiva natur förekommer i stor mängd i de undersökta tidningarna, skriver han, och då ofta i nära anslutning till skildringar av Japans allmänna modernisering och kraftiga frammarsch”. Under Berlinolympiaden tycktes Japan utgöra ett hot mot väst även inom tävlingsidrotten.

Är då alla dessa rasistiska föreställningar och fördomar, som kommer fram i de svenska tidningarnas bevakning av Berlinolympiaden, ett resultat av att man fallit offer för den nazistiska propagandan? Blev journalisterna lurade av nazisterna, blev de offer för den förföriska andan i ett Berlin, präglat av överdådig pompa och ståt? Var journalisterna så lätta att manipulera? Jag tror inte det. Åtminstone är det inte hela sanningen. Förklaringen går djupare än så. Rasism och antisemitism var inte något unikt för Nazityskland.

Det förekom även i många andra länder, även om det inte tog sig så brutala former som i Tyskland. Rasbiologiska föreställningar var allmängods och uppfattades som korrekt vetenskap. I Sverige fanns exempelvis ett rasbiologiskt institut. Själv minns jag från min tid som läroverkslärare i Strängnäs 1957 en lärobok i geografi som innehöll ett kapitel med beskrivningar av olika rasers utseende och karaktär. Jag hoppade över det kapitlet i min undervisning. Vid Uppsala universitet undervisade en docent i antropologi på ett sätt som påminde om den nazistiska rasläran.

Rasismen hade sitt starkaste fäste i Nazityskland. Flera historiker, främst den ungerskfödde historikern John Lukacs, har betonat hur svårt det var att besegra Nazityskland militärt. Det behövdes de förenade ansträngningarna av tre stormakter, USA, Storbritannien och Sovjetunionen, för att klara detta. Särskilt de tre första åren av andra världskriget tycktes en nazistisk slutseger vara inom räckhåll.

Det ligger nära till hands att spekulera i vad en tysk seger i andra världskriget skulle ha inneburit för Europas folk. En totalitär och europeisk superstat? Ett slags nazistiskt EU, fast med rasistiska och våldshyllande förtecken. Med tanke på att Nazityskland hade marknadsekonomi och därmed var ekonomiskt starkt kunde en sådan regim ha varat länge. I det Kina där olympiska spel nu ska hållas råder politisk diktatur och kapitalistisk marknadsekonomi.

I mitten av juli avled kultursidans mångårige medarbetare Lennart Ödeen.

Som den flitige skribent har var hade han redan sommarens historiska krönikor klara.

Vi är överens med hans familj om att i sommar publicera dem, ett sätt för oss att visa på hans stora betydelse för kultursidan och för våra läsare.

Björn Widegren & Sanna Wikström