Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Är det ute med bandy inne?

Annons

Det vilar lite av en outtalad anklagelse mot sandviksbor denna vinter.

Att ni inte går på bandy?

Med Sveriges bästa lag!

Och Sveriges finaste arena!

Blir ni aldrig nöjda?

Vad är det som säger ”pöff, pöff, pöff”?

Svar: en huttrande bandypublik som står utomhus och klappar i vantarna.

Med eller utan den bandyportfölj alla som inte går på bandy alltid pratar om. Så som det var på den gamla goda tiden.

Om den nu alltid var så god.

Vad är det då som säger ”klapp, klapp, klapp”?

Svar: en varm och gosig publik som sitter furstligt och avnjuter ännu en hemmaseger i en varm och fin arena. Det blåser inte. Det regnar inte. Ingen behöver långkalsingar.

Trots alla yttre, eller ska vi säga inre, förbättringar tappar SAIK publik.

Mycket märkligt – och kanske ändå inte.

Lite grann av charmen med bandyn verkar ha gått förlorad. Den försvann någonstans mellan gamla blåsiga Jernvallen och fina Göransson Arena.

Stackars SAIK. Hur man gör så är bandyändan bak.

Jättefint att spela ute under en klarblå eller stjärnklar himmel i fem graders kyla och vindstilla.

För så var det ju alltid förr, eller hur?

Jag har fler än en gång i vinter tänkt på det när jag lämnat arenan i grisväder av det ena eller andra slaget. Oj, så synd att vi inte fick se matchen i den här väderchocken, för att tala kvällstidningssvenska.

Jag tycker för det mesta det är kalas att vara inne och se bandy som spelas på en is som inte snöar eller regnar bort. Bandy kan vara rätt vackert och spelet vinner på bra is.

Ändå är jag den förste att skriva under på att själva festen kring bandyn känns vilande. Men att riktigt säga vad som blev fel är inte så lätt. Rättare sagt är det lätt att se en del fel. Svårare är att hitta lösningar.

På Jernvallen lekte många barn i snöhögarna runt banan medan föräldrarna kikade på bandy. Vad dom gör under match i dag kan man undra. Inte är dom då på Göransson arena. Inte deras föräldrar heller.

Så vad göra? Man kan ju inte flytta in snöhögarna.

Förr kunde kompisgäng och familjer knalla ner till vallen, betala in sig och stå tillsammans någonstans och umgås.

I dag ska det väljas läktare och köpas numrerade biljetter och man ska hitta platser där man kan sitta tillsammans. Jaja, det går. Men det kändes enklare att hala upp en hundring och bara knalla in och hitta en plats för dagen.

Så vad göra? Man kan väl inte riva sittplatsläktarna. I synnerhet som arenan ju inte bara är en bandyarena.

Sittplats. Göransson Arena har en liten ståplatsläktare men båda huvudläktarna är finfina sittplatsläktare. Lika förbaskat känns det som att den som stod och huttrade lite utomhus håller sig delaktig. Den som sitter och däser på en stol förväntar sig att bli underhållen.

Arrangemanget. Folk väntade sig nog något mer än samma gamla bollkastning i paus vid flytten inomhus.

Man kanske också väntade sig att kunna följa resultaten i övriga matcher. I alla fall halvvägs inne på säsong två. Det är för dåligt. Eller har jag missat något?

Klacken. Den lilla som är kämpar på bra men lika ofta som SAIK vinner på isen blir det förlust på läktarna.

Några av funderingarna här är kanske bara detaljer. Men det är lätt att förstå SAIK:s frustration över läget. Kanske ska hela arrangemanget stöpas om och anpassas för inomhusbruk.

Jag vet inte hur en tulipanaros ser ut men det skulle onekligen behövas en i Göransson Arena.

Annons