Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Är konstprojektet i Gavlehov för abstrakt?

KOMMENTAR: Kristian Ekenberg var med på mötet på Konstcentrum där Gävleborna fick veta mer om konstprojektet vid Gavlehov.

Jag är glad över att inte vara involverad i konstprojektet vid Gavlehov, den största konstsatsningen i Gävle på länge.

Inte för att jag befarar att resultatet ska bli dåligt, utan för att det ännu är så löst i kanterna. I nuläget kan det bli vad som helst och jag blir nervös bara av att höra konstnären Apolonija Šušteršič berätta om det på Konstcentrum.

Starka nerver krävs för att med is i magen låta konstprojektet gro i lugn och ro.

LÄS MER: Här är planerna för offentlig konst vid Gavlehov

Hon gjorde det under torsdagskvällen inför en liten men intresserad publik med många synpunkter. Först genom att ge prov på tidigare exempel av social konst som hon har genomfört, därefter en lägesrapport från hur arbetet fortlöper vid Gavlehov.

Men först en rekapitulation. GD Kultur kunde i oktober vara först med att berätta om konstplanerna vid Gavlehov, där 2,7 miljoner kronor har avsatts till ett konstprojekt enligt enprocentsregeln. Uppdraget har gått till Apolonija Šušteršič, som vill förena de två stadsdelarna Stigslund och Sätra i Gavlehov, som blir en naturlig knutpunkt och mötesplats i området.

Apolonija Šušteršič sysslar med ett slags organisk konst, en konst som långsamt får växa fram ur förutsättningarna i det specifika område där hon sår sina frön. Projektet i Gävle heter ”Grannar och medborgare” och det är just medborgarna som har huvudrollen i hennes konst. Vad vill de med platsen där de lever sina liv? Vad saknar de? Vad kan göra platsen bättre?

Tidigare har hennes arbete resulterat i ett slags växthus i Dundee, en minibiograf i Luxemburg, en trädgård i Edinburgh och problemområdet Hustadt i Tyskland fick en paviljong för de boende att mötas i.

Här finns en sympatisk tanke om delaktighet och att resan dit är lika viktig, om inte viktigare, än målet. Banden som knyts mellan människorna som involveras och som annars kanske aldrig hade pratat med varandra.

Samtidigt blir jag en smula bekymrad över hur arbetet kommer att tas emot. Gävleborna har visat sig stingsliga när det kommer till mycket konkret offentlig konst, med Priapos trädgård som huvudexempel, men hur hög är toleransen för offentlig konst som rör sig kring mer abstrakta värden?

Några spår att gå vidare med fick Apolonija Šušteršič under kvällen på Konstcentrum. En röst menade att någon form av belysning är vad Gavlehov behöver, en annan såg däremot värdet i den mörka skog som skiljer stadsdelarna åt.

Sedan finns också frågan om varför fokus ska ligga på Sätra och Stigslund. Är inte Gavlehov hela Gävles nya mötesplats? Hur ska området bli en mötesplats även för dem som inte är intresserade av att besöka området för att se sport eller idrotta själva?

Apolonija Šušteršič ser behovet i vårt splittrade samhälle, där de täta band som byggts upp under generationer inte existerar på samma sätt, av former för gemenskap, av sekulära ritualer som lär oss att leva tillsammans.

Fotbollsplanen vid Gavlehov blir en metafor för en plats att träffas på för att spela tillsammans.

Var den bollen kommer att landa kommer att bli mycket intressant att följa. Med viss nervositet, som sagt, precis som det ska vara under en bra fotbollsmatch. Mest nervös är jag för att Apolonija Šušteršič har fått sig en för stor utmaning i svenskarna. Kommer de boende i Sätra och Stigslund att öppna upp sig för henne som de har gjort i resten av världen, eller kommer de att hålla sig på sin egen kant?