Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Är spökena makarna Rettig?

Det är natt. Två väktare går runt på länsmuseet, kollar larmen, kollar att dörrarna är låsta. Då får en av dem syn på en man och en kvinna som spatserar alldeles bakom kollegan.

– De såg gammaldags ut, hade gamla kläder på sig, förklarade väktaren för personalen senare.

Efteråt ville han inte jobba kvar längre.

Nu har några år passerat, det är september 2009. Vi rör oss i länsmuseet. Klockan närmar sig nio. Ute mörkt och höstligt.

Bodil Lennartsson och Ann-Mari Björk jobbar på museet. De är med oss, liksom Aila Talsi, medium från Gävle. Aila ska berätta vad som finns i huset.

Våning två. Aila börjar få kontakt, stark kontakt, blir irriterad i halsen.

– Vilket jag inte var förut. Här finns en kvinna lite överallt, känns olycklig, yr. Stark som kvinna, sorgsen, reumatisk i fingrarna, lite böjda sista biten, lite krokig näsa, pigga ögon, ganska mörka, lite sne i munnen som om hon haft en propp. 80-85 år. Nu känns det jätteirriterande i halsen.

Cyrénsalen. Genom den hastar Aila förbi, bråttom bråttom, springer igenom den gör hon. Säger därpå:

– Någon rör sig fort här. Är en finare dam, inte vem som helst. Hör hemma här. Olycklig, barnlös, inga egna barn.

Våning ett. Jag och Ann-Mari Björk tittar på porträtt. Övriga är annorstädes på samma plan. Porträtten föreställer klanen Rettig. Per Christian, sonen Robert, sonsonen John. Samt Johns hustru Antonie, född von Eckerman. Ann-Mari Björk nickar mot Antonie och säger:

– Det är henne Aila pratar om. Så gott som allt stämmer:

Nere i receptionen nu. Strax efter stängning. En väktare på plats för att låsa. Bodil och Ann-Mari börjar berätta.

Ann-Mari:

– Det här var 6 november 1982. Vi var här för att städa inför en vernissage. Alla tavlor i utställningen hängde på väggen. Men en teckning hade åkt ur glasramen och låg på golvet. Vi började leta efter en springa i ramen så vi kunde stoppa tillbaka teckningen. Men det fanns ingen. Vi var tvungna att skruva loss hela ramen. Då började hissen helt plötsligt att gå upp till tredje våningen. Ingen annan än vi var i byggnaden. Jag blev jätterädd.

Bodil:

– Jag tänkte på det Aila sa i Cyrénrummet. Att hon kände det som om någon liksom skyndade sig förbi. Förut låg Rettigska salongen där med möbler och inredning från Villa Rettig på Brynäs. Varje gång jag brukade jobba i salongen hörde jag fraset från en gammal klänning passera förbi. Alltid skyndsamt. Mycket annat stämde också med Antonie Rettig. Hon var barnlös och levde i ett äktenskap som kanske inte var så lyckligt. Hon gjorde mycket för stan, men sägs ha varit olycklig. Hon var också, som Aila sa, en fin kvinna, en kvinna av adlig börd. Vi tror att det var John och Antonie som väktaren såg den där natten.