Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Astrid Lindgren är största behållningen

Astrid Lindgren lever. Åtminstone hennes sagofigurer, och då är det också för väl att hennes stämband finns bevarade.

För om nu sanningen ska fram är det nog trots allt författarinnans inspelade berättarröst som är den största behållningen. Smålandssyskonens busiga och lekinriktade leverne komprimerats till dryga sextio minuter.

Det handlar helt enkelt om hyss. I massor. Och det är Emil som står för de flesta. Ida önskar mest att hon också kunde få till ett då och då. Men som brodern säger; Hyss är inte något man gör, de bara blir. Mycket riktigt blir det en också hel del bus i den här filmen. Det ena följs av det andra på rad efter varandra, och lite repetativt och likartat. Därför är det allt tur att historien varieras med en del eftertänksamhet där Emils smålustiga funderingar tillåts ta plats.

Det är för övrigt avsikterna med den här filmen också. Per Åhlin och hans två regissörskompanjoner har gjort en varm och välmenande skapelse för våra telningar som visar upp en del av arvet från en av våra mest berömda författare. Tyvärr är det hela även onödigt ojämnt och irriterande episodiskt. Sedan må respekten för stoffet vara intakt, men klassikerstämpeln är långt borta.

Peter Eliasson